Analys: LO och sossarna gräver upp liket av den fria uppsägningsrätten

Las, Lagen om anställningsskydd, beskrevs när den infördes 1974 som århundradets reform på arbetsmarknaden som ”begravde arbetsgivarnas fria uppsägningsrätt”. Om Las betydelse för arbetarrätten kan vi kommunister vittna, dess sentida urvattning till trots. Men om regeringen Löfven baxar fram PTK-avtalet till lag så återger Socialdemokraterna den fria uppsägningsrätten till arbetsköparna. Klasslagstiftningen skärps.

Klasslagstiftning är det borgerliga samhällets sätt att legitimera kraftiga fördelar till privata företag, kapitalister och deras direktörer, chefer och förmän i den eviga kampen mellan arbete och kapital. I den nyliberala era vi genomlider görs nu genom angreppen på Las försök att ytterligare skärpa den svenska klasslagstiftningen.

Den kanske värsta klasslagen i Sverige är kollektivavtalslagarna från 1928, som förbjöd varje stridsåtgärd under gällande avtal och som inrättade Arbetsdomstolen. Sedan dess har arbetarnas strejkvapen kraftigt begränsats men arbetsköparnas maktmedel har inte på tillnärmelsevis samma sätt påverkats.

Kollektivavtalslagarna infördes av en borgerlig riksdagsmajoritet i strid mot mycket omfattande arbetarprotester där 360.000 svenskar demonstrerade landet runt. Men över tid fick kollektivavtalslagen avsedd effekt, inte minst genom Saltsjöbadsavtalet 1938 där LO efter över två års hemliga förhandlingar med Svenska Arbetsgivarföreningen skev ett avtal som tog från arbetarna inflytandet över den legala strejkrätten som lades i händerna på förbundsledningarna.

Samtidigt fick facket rätt att förhandla om uppsägningar – förhandlingar under fredsplikt, vilket gjorde förhandlingsrätten till en chimär. Här grundlades det relativa lugn på arbetsplatserna som i den kapitalistiska högkonjunkturen efter andra världskriget blev förhärskande fram till gruvstrejken.

I efterdyningarna till den stora gruvstrejken 1969-70 och vågen av vilda strejker därefter sattes den för Sveriges arbetare så förhatliga klasslagstiftningen i fokus för det politiska spelet. På den tiden var socialdemokratin ännu reformistisk, det socialistiska målet skulle uppnås genom kompromisser med kapitalismen. Såväl kapitalister som sosse- och borgarpolitiker var skrämda av kraften i den självständiga arbetarkampen.

Sossarnas lösning för att dämpa den vilda strejkvågen och få in arbetarna i den reformistiska fållan blev en rad reformer. Som skärpt arbetarskyddslagstiftning, stärkt inflytande för de reformistiska fackföreningarna genom Medbestämmandelagen och den för arbetarklassen viktigaste – Las. Reformer som i praktiken också gynnade profiterna genom att gjuta olja på strejkvågen och därför i viss mån accepterades av monopolkapitalet.                

Las beskrevs ofta i sosseretoriken som kronan i det reformistiska projektet. Som i LO-broschyren ”Anställningsskydd – Jobbet och lagarna” från 1980:

”När lagen om anställningsskydd trädde i kraft den 1 juli 1974 begravdes arbetsgivarnas fria uppsägningsrätt. Men vägen dit var lång och kämpig. Ända sedan 1900-talets början har fackföreningsrörelsen slagits för att begränsa och motverka arbetsgivarnas fria rätt att avskeda arbetare.”

Las betydelse för arbetarrätten är för klassmedvetna revolutionärer uppenbar. Men med fackföreningarnas agerande idag genom deltagande i uppgrävandet av arbetsköparnas begravda lik – den fria uppsägningsrätten – påminns vi om LO:s historiska svek mot arbetarrätten och hur uppblåst och förljugen LO:s beskrivning var av den kampen på 1970- och 80-talen.

Undertecknad var från 1978 till 1991 ordförande i Kommunistiska Partiets förening på Götaverken Cityvarvet med som mest cirka 50 medlemmar. Under denna tid drev driftcellen, som arbetsplatsföreningarna då kallades, en daglig kamp mot politikernas och kapitalets nedläggning av varvsindustrin. Vi utmanade den socialdemokratiska hegemonin i fackföreningen på jobbet genom att driva kommunisternas allmänna klasskampspolitik och då särskilt arbetarskyddsfrågor och agitation för lönekamp genom vild strejk.

Många av våra medlemmar utsattes för företagets repression i form av skriftliga varningar och därtill hot om omplaceringar och avsked. Inte minst i kampen för bättre arbetarskydd, som efter explosionen i oljetankern Bonny 1984 där flera arbetskamrater dog. Orsaken var bristande arbetarskydd. Vi kommunister reste på jobbet och genom Proletären kravet på skärpta skyddsregler och att de ansvariga måste straffas. Krav som hotade varvets vinster.

Åtskilliga gånger togs våra medlemmars agerande upp i förhandlingar mellan företag och fack men ingen omplacerades eller sades upp. Orsaken till detta tillskriver jag en omfattande arbetarsolidaritet – facket vågade inte utmana arbetaropinionen samtidigt som företaget inte orkade utmana risken för kraftiga och dyra produktionsstörningar, som maskningsaktioner, övertidsblockader och vilda strejker. Men också reglerna i Las om saklig grund (se vidstående artikel) spelade en inte oviktig roll.

Den borgerligt demokratiska rätten att vara oppositionell och utmana rådande förhållanden är viktig i alla samhällsskeenden under kapitalismen. Men för arbetarkampen är det särskilt viktigt att värna den rätten i arbetslivet. Där profittänkande råder så utraderas alla mänskliga hänsyn.

Här handlar det inte bara om rätten att tänka fritt utan ännu mer om nödvändigheten att anställda ges möjlighet att i handling värna sin rätt. I denna kamp borde fackföreningarna, arbetarklassens självständiga organ, spela en avgörande roll. Men i den krassa svenska verkligheten har detta oftast inte fungerat. I Lasfrågan ser det riktigt illa ut.

Säg den fackförening som idag diskuterar Las ur detta perspektiv. LO sa visserligen nej till PTK-avtalet, men detta formellt eniga nej krackelerade snart. När sju förbundsordförande kallade PTK-avtalet ”en krigsförklaring från Svenskt Näringsliv” höll resten av LO-förbunden tyst.

LO:s splittring konfirmerades av IF Metall som signalerar att förbundet kan skriva under PTK-avtalet. Vilket statsminister Löfven utnyttjar till att omvandla PTK-avtalet till den nya Las-lagen.

Så sprack den enade LO-fronten mot skrotandet av Las. En gång i tiden var facklig-politisk samverkan de reformistiska socialdemokraternas framgångsväg. Det är en ödets ironi att Las, socialdemokratins kanske viktigaste framgång i klasskampen, nu i facklig-politisk samverkan begravs av dagens socialdemokratiska nyliberaler.

Men historien tar inte slut här. För i det begravningsföljet syns inga kämpande arbetare. De finns på arbetsplatserna där den nödvändiga striden mot klassdiktaturen ständigt får ny kraft och finner nya vägar så länge kapitalismen tillåts härja.

Obs! Den 4 december, efter att denna artikel skrivits, meddelade IF Metall, Kommunal, PTK och Svenskt Näringsliv att de tillsammans skrivit ett Las-avtal.

Stor skillnad mellan Las och PTK-avtalet

Anställningsformer

Tillsvidareanställning ska enligt Las vara den huvudsakliga formen av anställning. När lagen infördes 1974 tilläts också anställning på viss tid, säsong eller för viss arbete, vilket bara får användas om arbetsuppgifterna är av särskild beskaffenhet.

Dessa regler luckrades upp redan 1982 då en borgerlig riksdagsmajoritet införde provanställning med en rösts övervikt. Sossarna återtog samma höst regeringsmakten men gjorde inget åt provanställningar. Med sossefackets benägnas bistånd har anställningsformerna senare luckrats upp ytterligare genom tecknande av bemanningsavtal.

Ett förbud mot bemanning och andra tillfälliga anställningar borde stå högt på dagordningen för varje fackförening i förhandlingar om Las. Men inget sådant har hörts från LO-förbunden. Särskilt inte från IF Metall som tycks vilja acceptera PTK-avtalet.

Regler om uppsägning

Enligt Las är huvudregeln att uppsägning kan ske på grund av arbetsbrist. Om det inte finns jobb till alla anställda gäller turordningsregeln att den med kortast anställningstid får gå först.

Sist in först ut är en viktig regel som förhindrar godtycklighet vid uppsägningar. Men den luckrades upp år 2000 genom undantag för två personer vid uppsägning i företag med max tio anställda.

I PTK-avtalet slopas begränsningen om två undantag för uppsägning i små företag. Istället ska alltid tre, eller i vissa fall fyra, personer få undantas. Vid upprättande av så kallad lagturlista får hela 15 procent av de anställda undantas vid uppsägning.

Saklig grund för uppsägning

I Las från 1994 slås fast att ”uppsägning från arbetsgivarens sida ska vara sakligt grundad”. Här framgår att arbetsbrist är saklig grund. Men att uppsägning av personliga skäl måste bedömas från fall till fall, varvid enskilda fall av misskötsamhet, ordervägran, olovlig frånvaro etc, inte utgör saklig grund för uppsägning. Lång anställningstid är förmildrande vid misskötsamhet.

Denna grundsyn som genom åren skyddat många radikala arbetare omstöps totalt i PTK-avtalet. Här radas upp flera omständigheter som ska utgöra saklig grund för uppsägning. Några exempel:

”Sakliga skäl i form av bristande prestationer som understiget vad arbetsgivaren normalt borde kunna räkna med.”

”Sakliga skäl i form av samarbetssvårigheter.”

”Sakliga skäl i form av misskötsamhet med avseende på ordervägran eller annan vägran att lyda arbetsgivarens instruktioner.” Lång anställningstid ska inte beaktas.

Kvarstående anställning vid tvist

Las slår fast att vid uppsägning av personliga skäl kan anställningen inte brytas förrän frågan är slutgiltigt avgjord i förhandlingar mellan arbetsköpare och fackförening. Lönen ska hela denna tid betalas.

Tvärtom i PTK-avtalet där ”arbetsgivaren beslutar om anställningen ska bestå eller ej” under tvistetiden. Lön betalas ej.

Obs! Jämförelsen är sammanställd innan överenskommelsen mellan IF Metall, Kommunal, PTK och Svenskt Näringsliv, den 4 december.