Mörkertal om hedersförtryck – Skolflickor förs ut ur landet och gifts bort trots ny lag

Samtidigt som undersökningar visar att var sjätte niondeklassare i svenska storstäder lever under hedersförtryck, och att tusentals skolflickor hotas av tvångsäktenskap, har bara 28 ”giftermålsresor” stoppats av myndigheterna.

Så hur bra fungerar lagen? Proletären har talat med Sabat Nader Mobaraz som är lärare i Botkyrka utanför Stockholm. Hon sitter också i styrelsen för organisationen Varken hora eller kuvad (VHEK).

– Det här är ett stort problem. Även om det bara rör sig om en person så är det ett stort problem. Jag tror att mörkertalet är större än vad vi vågar föreställa oss. Ingen vet ju. Varken regeringen, socialen, polisen, kommunerna eller skolorna vet hur många som blivit bortförda och bortgifta mot sin vilja. De uppskattar en siffra baserad på antaganden. Mörkertalet kommer från att kommunerna inte tar problemet seriöst, vilket leder till att man inte kan göra någon uppskattning, säger Sabat Nader Mobaraz.

– Lagen har en effekt men kanske inte i den omfattning vi hoppats på. Å ena sidan har den fungerat eftersom den hindrat 28 barn från att ingå äktenskap, på så sätt ser jag den som en framgång. Men å andra sidan har den inte varit tillräckligt effektfull och det kan bero på flera anledningar. En kan vara pandemin – man har helt enkelt inte rest utomlands. En annan anledning kan vara att det tar tid innan lagar som dessa sätts i system och implementeras fullt ut i organisationer, i synnerhet i skolan.

– Jag förkastar inte lagen men den är inte tillräcklig. Men jag tycker att vi ska fortsätta vara positiva och glädjas över hur långt vi ändå har kommit sedan början av 2000-talet vad gäller hedersförtryck. Annars finns risken att vi tappar hoppet. 

Sabat Nader Mobaraz har efterlyst en kartläggning av hedersförtrycket i Botkyrka, men saknar den också nationellt. Redan 2017 fick Socialstyrelsen regeringens uppdrag att kartlägga omfattningen av hedersförtryck i alla åldersgrupper, inklusive tvångsgifte och barnäktenskap. Rapporten konstaterar att det är mycket svårt att mäta hedersrelaterat våld och förtryck i Sverige.

– Ett stort misslyckande. Det tog Socialstyrelsen hela två år och en hel del skattemedel att genomföra undersökningen och det de kom fram till var ingenting. Rapporten visar att väldigt få kommuner har kartlagt hedersförtryck, och även myndigheter som man har vänt sig till har mycket lite information om omfattningen.

– Så Botkyrka är inte ett särfall. Inte bara Botkyrka har hamnat efter med kartläggningen, men det är extra viktigt att man gör det i just den här kommunen eftersom risken för hedersrelaterat våld har en koppling till antalet invandrare i ett område. Och det är ingen nyhet att flertalet områden i Norra Botkyrka är starkt segregerade, exempelvis Fittja, Alby, Hallunda och Norsborg, säger Sabat Nader Mobaraz till Proletären.

– Jag vet inte varför man inte tar tag i frågan i Botkyrka kommun men en gissning är att det finns en stor rädsla för att peka ut enskilda grupper. Det här är en kommun som arbetar förebyggande mot kriminalitet och våld och som gärna skryter om det, men den har tappat arbetet mot det hedersrelaterade våldet längs vägen. 

Som lärare i Botkyrka har Sabat Nader Mobaraz inte själv upplevt att flickor saknats i klassrummet för att de tvingats ut ur Sverige för att giftas bort. Men hon hör ofta om problemet.

– Jag har själv inte haft elever som försvunnit från klassrummet men jag har haft elever som uttryckt rädsla för att en dag bli bortgifta mot sin vilja. Jag har också haft elever som gett upp hoppet om att satsa på skolan för att de vet att de kommer bli bortgifta en dag.

– Maktlösheten inom mig kan bli så stor att den håller mig vaken om nätterna, säger Sabat Nader Mobaraz. Ibland vill jag bara lämna skolvärlden och arbeta med något helt annat. Jag känner mig så hjälplös och otillräcklig. Men sedan tänker jag: om jag lägger av med arbetet mot hedersförtryck, vem ska då bry sig om våra barn och ungdomar? Vi behöver fler som bryr sig, inte färre.