Motstridiga röster i Nicaragua
Med Daniel Ortega som president har fattigdomen i Nicaragua halverats på tio år sedan sandinisterna återfått regeringsmakten. Samtidigt låter regeringen privata företag göra stora vinster i landet och Nicaragua får beröm av Världsbanken och Internationella Valutafonden för liberaliseringen av ekonomin. Tre möten ger tre delvis olika bilder av dagens Nicaragua, regeringen och FSLN.
Iván Castellón tar emot i sin gamla mammas hus i Nicaraguas tredje stad Masaya. Han bär ut gungstolen till bakgården där vi kan prata i lugn och ro. Ingen stör förutom tuppen som sprätter omkring och gal då och då.
Iván Castellón var 25 år när revolutionen segrade och diktatorn Somoza störtades 1979. Han hade då varit aktiv revolutionär i flera år efter att ha varit med och bildat den första cellen av studentorganisationen FER, Revolutionära studentfronten, i Masaya 1971.
– Vi hade en kamrat i skolan som var en så naturlig ledare att vi kallade honom för el Che. Hemma hos hans pappa som var kommunist lyssnade vi på Radio Havanna och läste hemlig litteratur som vi beskyddade som skatter. Det var böcker av Marx, Engels och Lenin, men också annan förbjuden litteratur om Sandino och Somoza.
Augusto Sandino, som gett namn åt sandinisterna och dess rörelse FSLN, kämpade framgångsrikt mot USA:s ockupation av Nicaragua de första åren på 1930-talet. Somoza är efternamnet på de USA-stödda diktatorer som kom att kontrollera Nicaragua i mer än 40 år, efter att den första av dem, general Anastasio Somoza García, låtit avrätta Sandino 1934.
Iván Castellón bjuder på en tre timmar lång historielektion om motståndet i Masaya. Från studentcellens inledande aktioner, som att täcka en byst av Somoza med svart färg, till när stadsdelen Monimbó, med en historia av indianska uppror, reste sig mot Nationalgardet 1978.
Då hade Iván Castellón gått vidare från FER och var ansvarig för rekryteringen till FSLN i Masaya. Han säger att FSLN och FER var marxistiska organisationer från början, även om många medlemmar snarare hade en religiös bakgrund.
– Ideologiskt var medlemmarna en blandning av allt möjligt, men ledningen var trogen de marxistiska principerna. Men nu låter de annorlunda. Det finns gamla gerillachefer som idag är kapitalister, som äger stora företag med många arbetare.
Inte minst har flera av presidentparets barn stora ägarintressen i företag både i Nicaragua och andra länder, säger Iván Castellón.
– Vi är många som skiljer mellan dåvarande FSLN och dagens regering.
Iván Castellón ingick i inrikesministeriet efter att revolutionen segrat men är inte längre partimedlem. Han är kritisk både till hur FSLN agerade efter triumfen 1979 och till dagens regering. Han menar att FSLN på 1980-talet gick för fort fram i konfrontationen med den del av borgarklassen som varit en taktisk allierad i kriget mot Somoza, utan att samtidigt tillräckligt utbilda befolkningen politiskt.
– USA skulle aldrig tillåta att man bröt med de privata företagen. Hade massorna varit övertygade socialister hade de förstått uppoffringarna. Nu gick många med den USA-tränade contragerillan istället.
Efter att FSLN kommit tillbaka till regeringsmakten efter de nyliberala regeringarna på 1990-talet är tonen mot kapitalisterna mildare.
– Idag kallar sig FSLN en regering för företagarna. Den strategiska alliansen mellan regeringen och det privata näringslivet är inskriven i konstitutionen. Det är paradoxalt, säger Iván Castellón.
I centralparken i Masaya ger Eunice López en helt annan bild av regeringen och sandinistpartiet. Eunice López är 57 år och pensionär sedan två år. Hon var lågstadielärare innan hon blev rektor och pensionsåldern för lärare i Nicaragua är 55 år.
Numera lägger hon all sin tid på arbetet som partifunktionär i det semirurala området Ceibitas i Masaya. Hon kallar sig marxist-leninist och håller inte alls med Iván Castellón om att regeringen övergett revolutionen, tvärtom framhåller hon positiva skillnader mellan då och nu.
– Det här är revolutionens andra etapp, panoramat är annorlunda nu än på 1980-talet. Vi lider inte under USA:s blockad längre. Förhållandena är bättre och folket är inte rädda längre för en ny blockad och ett nytt krig.
Eunice López gick på samma skola som Iván Castellón. Vi ser den från vår bänk, där vi gömmer oss från den heta solen i skuggan av ett träd. Eunice López pekar.
– Det var där vi organiserade ungdomarna och förberedde dem för den väpnade kampen mot diktaturen. Jag har varit medlem i FSLN sedan jag var 16 år gammal. Men vi hade olika ansvarsområden, jag sysslade framför allt med organisation och avlossade aldrig något skott.
Panoramat är annorlunda nu. Vi lider inte under under USA:s blockad längre. Förhållandena är bättre och folket är inte längre rädda för en ny blockad och ett nytt krig.
Eunice López är aktiv i partiets lokala kommitté för sandinistiskt ledarskap, CLS, som hon jämför med Kubas kommittéer till försvar för revolutionen, CDR.
Kommittén går varje vecka runt till familjerna i bostadsområdet och pratar med dem om vad som behöver göras i området.
– Det handlar till exempel om elektricitet till landsbygden och härbärgen för ensamstående mammor med barn. Efter återkomsten till regeringsmakten har vi framför allt utvecklat de rurala områdena. Mammorna kan lämna barnen på dagis även på landet numera och det finns vårdcentraler och speciella boenden dit fattiga bondekvinnor kan komma och bo inför att de ska föda.
– Vi ser hela tiden framsteg. Majoriteten av gatorna i Masaya har blivit stenlagda och vi har många olika hälsoprogram, bland annat för kroniska sjukdomar och gravida kvinnor, säger Eunice López.
Regeringens allians med det så kallade näringslivet ser hon inga problem med.
– Det är en politik för att privata företag inte ska flytta utomlands utan istället investera i Nicaragua, men regeringen har kontrollen över dem. Kapitalisterna vill dominera men regeringen vet vilken politik den bör föra mot dem och hur långt de kan låta dem gå.
Regeringens galjonsfigurer skymtar från där vi sitter. Från affischerna blickar comandante Daniel och compañera Rosario ut över parken. Bakgrundsfärgen är sedan återkomsten till regeringsmakten inte längre FSLN:s traditionella röd-svarta. Det är mot en rosa fond som Daniel Ortega och hans fru och vice president Rosario Murillo syns tillsammans med slagorden om framsteg och utveckling.
Den ideologiska varudeklarationen har också förändrats sedan tiden då FSLN hade kyrkan som fiende. Såväl sandinistpartiet som Nicaragua är numera – enligt affischerna åtminstone – ”kristet, socialistiskt och solidariskt”.
– Ja nu är vi kristna också, skrattar Eunice López. Men det där är ju bara politik. De flesta inom FSLN är järnhårda. Vi är övertygade.
Och den kristna biten är bara för att få rösterna från de som går i kyrkan?
– Så är det, i Nicaragua finns det många med en religiös tro. Det måste man både kämpa med och respektera. Många av oss i partiet är marxist-leninister men befolkningen är en aning kristen i sin kultur, så vi respekterar det. Partiet har öppnat upp sig så att hela folket kan organisera sig.
Iván Castellón pratade om bristen på interndemokrati i FSLN och lät förstå att han tillhör dem som tror att det är vicepresidenten som har mest att säga till om i regeringen. Eunice López skakar på huvudet åt rykten om att det i själva verket är Rosario Murillo som kontrollerar såväl sin make som hela partiet.
– Det är kommendanten som styr. Och vi också, för det är vi gräsrötter som känner till problemen i landet, som vet vilka behov som finns.
Eunice López har haft möjligheten att från närmare håll se hur det står till med demokratin högre upp i partiet, men har inte varit intresserad av att flytta uppåt i organisationen.
– Jag föredrar att arbeta på basplanet, det är där jag trivs bäst.
I huvudstaden Managua går Rosario Quintana, Maribel Rodríguez och Boris Hernando och sopar trottoaren till den breda Avenida Bolívar. De ger den kanske mest nyanserade bilden av dagens Nicaragua. De är alla sandinister och även om de har saker att klaga på är deras stöd till regeringen självklart.
– Visst finns det korruption men regeringen är på de fattigas sida, säger Maribel Rodríguez. Skulle högern komma tillbaka förstör de allting direkt. De privatiserade allting på 90-talet.
De kommunanställda renhållningsarbetarna jobbar sex timmar om dagen, måndag till lördag. Lönen är låg, omkring 1.500 svenska kronor i månaden. Det största problemet, säger de, är att få den att räcka.
– Priserna höjs hela tiden men lönen höjs inte, säger Rosario Quintana.
Maribel Rodríguez räknar upp hur 100 córdobas snabbt tar slut i mataffären, men säger direkt därpå att livet blivit mycket lättare sedan sandinisterna vann valet 2006.
– Den här regeringen ger möjligheter till utbildning och ekonomisk hjälp med barnen.
Boris Hernando, som först ser tveksam ut till att bli intervjuad, mjuknar när han får höra att det är för en kommunistisk tidning. Han sätter också problemen i Nicaragua i perspektiv när det första han gör är en jämförelse med grannlandet i norr.
– Ah, journalist. I Honduras stal högern valresultatet. Där dödar de journalister. Här i Nicaragua kan du vara lugn.