Polariserat val i protesternas Chile
På söndag är det val i Chile. Tillsammans med arbetet för en ny konstitution kan valen leda till de viktiga förändringar som landet behöver, säger byggnadsarbetaren och medlemmen i kommunistpartiet José Cuevas till Proletären.
Valen avlöser varandra i Latinamerika den här hösten, och den 21 november är det dags för presidentval, parlamentsval och regionalval i Chile. Med en politiskt bankrutt högerpresident och ett stort missnöje med den förda politiken, som exploderade i protesterna i oktober 2019, finns ett utbrett hopp om att vänsterkandidaten Gabriel Boric ska bli Chiles nästa president och – som Boric själv uttrycker det – begrava nyliberalismen i samma land som den föddes.
– Vi närmar oss vad det chilenska folket rånades på när Pinochet tog makten och störtade Salvador Allende 1973, en socialistisk regering som tar tag i de djupgående förändringar som Chile behöver. Det är återkomsten av en mer revolutionär vänster som står på spel i de här mycket viktiga valen, säger José Cuevas, byggnadsarbetare och medlem i Chiles kommunistiska parti, till Proletären.
Gabriel Boric är valkoalitionen Apruebo Dignidads kandidat. Apruebo Dignidad utgörs i sin tur av koalitionerna Frente Amplio och Chile Digno, där kommunistpartiet ingår. Boric vann överraskande primärvalet i juli mot den favorittippade Daniel Jadue från kommunistpartiet, som är populär borgmästare i kommunen Recoleta i huvudstaden Santiago.
Extremhögerkandidaten José Antonio Kast tippas gå till en andra omgång mot Boric. Men i en radiointervju häromveckan var Daniel Jadue så optimistisk att han menar att Boric kan vinna redan i första omgången med mer än 50 procent av rösterna.
– Högern är mycket orolig och gör allt för att stoppa det. De för en intensiv kampanj mot kommunisterna och försöker skrämmas med revolutionsspöket, säger José Cuevas.
Samtidigt är relationen mellan Boric och kommunistpartiet inte helt friktionsfri. De senares partiordförande Guillermo Teillier anklagade Boric för att dra nytta av antikommunistisk hets inför primärvalet – vilket såväl Boric som Jadue förnekade. Och när kommunistpartiet skrev under ett uttalande som gratulerade Daniel Ortega till segern i presidentvalet i Nicaragua twittrade Boric i helgen istället att ”Nicaragua behöver demokrati, inte falska val och förföljelse av oppositionen”.
Snabbt gick kommunistpartiets kongressledamöter Camila Vallejo och Karol Cariola då ut med att de inte stod bakom gratulationerna, och att det är Boric som kommer att utforma utrikespolitiken när han blir president. Teillier, som också är en av partiets nuvarande nio kongressledamöter, intygade också att kommunistpartiet kommer att följa Borics utrikespolitik, även när man inte är överens.
Guillermo Teillier är även kandidat i valet till senaten, som häromdagen med en rösts marginal stoppade ett förslag för att göra det möjligt att ta ut en tiondel av sin intjänade pension i förtid, från de privatiserade pensionsfonderna. Senaten lär också rädda den nuvarande presidenten Sebastián Piñera, som hotas med riksrätt efter att underhuset förra veckan röstade för att inleda en sådan process.
– Vi måste byta ut den här senaten. Många viktiga saker fastnar där, som Camila Vallejos lagförslag för att sänka normalarbetstiden från 45 till 40 timmar i veckan, säger José Cuevas. Vi måste också byta ut majoriteterna i regionerna, som administrerar statens resurser.
Piñera anklagas för att ha använt sin presidentpost för att tjäna stora pengar på försäljningen av en koppargruva, som uppdagades i den så kallade Pandoraläckan. Ett eko från hur Pinochet använde sin position till att länsa den chilenska staten på tillgångar. Bland annat övertog Pinochets administration fastigheter där fackföreningarna hade sina lokaler och förde över dem till stiftelsen CEMA Chile, som Pinochets änka fortfarande kontrollerar.
– Det är en kamp vi för i facket idag, att få tillbaka våra högkvarter som Pinochet stal under diktaturen. En annan är att få tillbaka lagen om nationella tarifflöner, som byggfacket, som då leddes av min pappa, lyckades få till under Allende, men som Pinochet tog bort. Idag tjänar en snickare i norra Chile mycket bättre än en i de södra delarna av landet.
José Cuevas tillhör partiföreningen Luis Emilio Recabarren i södra Santiago, döpt efter den legendariske socialisten och kommunisten som grundade det chilenska partiet 1912, och som liksom José Cuevas kom från norra Chile. Närmare bestämt från Tocopilla, i regionen Antofagasta, där José Cuevas mamma Claudina var ledare i det kommunistiska ungdomsförbundet och rekryterade hans pappa Héctor, som var aktiv i byggnadsarbetarnas fack. Senare blev Héctor Cuevas generalsekreterare för Federación Nacional de la Construcción, och Claudina García är fortfarande aktiv partimedlem.
– Jag har varit i partiet sedan jag var barn. Vi växte upp i fackföreningarna, på möten, det var alltid politiska diskussioner i vår familj.
José Cuevas har framför allt jobbat som egenanställd byggnadsarbetare, men har också varit anställd på stora byggen. När han beskriver problemen i branschen idag låter det inte helt olikt den förslummade byggbranschen i Sverige.
– De stora och mäktiga konglomerat vi traditionellt haft i Chile har splittrats upp i mindre företag, och nu är det olika underentreprenörer för varje yrkesgrupp. Elektrikerna är inhyrda genom ett företag, målarna genom ett, murarna av ett annat och så vidare. Byggföretagen tar inget ansvar för arbetarna, arbetsmiljön eller arbetsplatsolyckor. Arbetarna kontrakteras ofta till minimilönen, inte till lönen som är satt i kollektivavtal. Och om du inte gillar det är det bara att gå.
Anställningskontrakten sträcker sig inte längre än det pågående jobbet. På senare tid är det ofta månadslånga anställningar som gäller.
– Övertidsbetalning och obligatorisk övertid är ett annat problem. Ställer du inte upp och jobbar över är du den första som får sparken. Staten legaliserar de här uppsägningarna. Hur kan det vara lagligt att anställa folk bara 30 dagar i taget?
– Och när det blir konflikt om uteblivna löner till exempel är arbetsdomstolarna på arbetsgivarens sida. Den som inte fått lön måste dessutom be om ledigt från sitt nya jobb för att kämpa i domstolen för sin lön, de flesta kan eller orkar inte det utan tar bara ett nytt jobb.
Mot sig i presidentvalet har Gabriel Boric bland andra den tyskättade José Antonio Kast, något av en chilensk Bolsonaro, som bland annat sagt att Pinochet skulle röstat på honom om diktatorn fortfarande var i livet. Kast har också lovat ta Chile ur FN:s säkerhetsråd – som Chile inte ingår i.
– Vi har också fått ökad invandring, som extremhögern med Kast i spetsen använder för att underblåsa främlingsfientlighet. Men de allra flesta kvalificerade arbetare är chilenare. Inom företagen försöker högern framför allt splittra arbetarna genom underleverantörer.
I de senaste opinionsundersökningarna leder Kast tätt följd av Boric, och det ser ut som att de båda kommer gå till en andra avgörande omgång den 19 december. Under tiden pågår arbetet i den konstituerande församlingen, där högern inte ens har en tredjedel av ledamöterna efter valet i maj.
– Chile har både mycket resurser och mycket plundring. Sjukvården är privatiserad, den som inte har pengar till sin vård dör. Vi har ett dåligt utbildningssystem och ett stort problem med hemlöshet. Men i den konstituerande församlingen tar man nu fram en konstitution för stora förändringar i utbildningssystemet, sjukvården, arbetsmarknadslagstiftning och så vidare. I det arbetet leder de kommunistiska ledamöterna dem med mindre politisk erfarenhet.
– Om vi vinner den 21 november kan Chile verkligen förändras. Sedan den sociala revolten bröt ut har inget förbättrats samtidigt som priserna gått upp. Men folket har förstått att den chilenska staten har stora resurser, och de måste användas för att hjälpa vanligt folk, inte som idag för att göra dem som administrerar resurserna till miljonärer.