Proletären i Chile: Rapport från värdighetens torg
Protesterna i Chile har pågått i tre månader. Demonstranterna har mötts med brutalt polisvåld och tusentals har skadats eller arresterats. Proletären var på plats i Santiago i några veckor, mitt i striden mellan polisens repression och folket som vägrar ge sig.
Fredag den 13 december. På eftermiddagen strömmar folk till Plaza Italia, i folkmun värdighetstorget. Platsen har sedan den 18 oktober varit centrum för folkets protester mot regeringen i huvudstaden Santiago. Varje fredag samlas folk, i stor utsträckning ungdomar, som tar torget och gatorna runt omkring i besittning.
Denna fredag har minst 80.000 människor samlats för att lyssna på två kända musikband, Inti-Illimani och Los Bunkers. En långtradare parkerar sig tvärsöver Avenida Providencia så ingen biltrafik kan komma förbi.
Lastbilen utgör scenen där välkända protestsånger kommer att spelas. Det är en lite surrealistisk bild, tycker jag. I båda ändar av folkmassan är det kravaller, då polisen gör några envisa försök att skingra folkmassan. Några tusen demonstranter håller dem på avstånd tills polisen får order att retirera. Det blir en folkfest när banden börjar spela.
Fredag den 20 december. Återigen samlas demonstranter på torget. På ett fredligt sätt kräver de regeringens avgång och bildandet av en konstituerande församling för att skapa en ny författning.
Presidenten har tidigare förklarat krig mot folket och regeringen svarar varje gång med våldsamma angrepp på demonstranterna. Regeringen hindrar och försvårar mötesfriheten och kriminaliserar protesterna, samt straffar demonstranterna på plats.
Under tiden från den 18 oktober till årsslutet har 27 människor i landet mördats av polisen. Mer än 3.500 har skadats, bland dessa 360 personer som helt eller delvis förlorat synen på grund av att polisen avsiktligt skjuter hagel mot huvudet från 5-10 meters avstånd. De skjuter även tårgasgranater mot huvudet, samt kör över demonstranter med piketfordon.
Systematisk tortyr, sexuella övergrepp och våldtäkter är andra metoder för att sätta skräck i människor som vill demonstrera. Men folk ger sig inte utan är fast beslutna att kämpa mot övergreppen, korruptionen och alla andra sociala orättvisor i ett av världens mest ojämlika samhällen.
För att försöka blidka det protesterande folket och hålla sig kvar vid makten – och för att rädda det som räddas kan av den krackelerade nyliberala modellen och Pinochets författning från 1980 – har regeringen under månaderna som protesterna pågått lovat en del reformer.
Den 17 december, alltså dagen innan demonstrationerna startade, hade regeringen bland annat aviserat skattesänkningar för de allra rikaste i landet. I samma veva aviserades att kollektivtrafikens taxa skulle höjas med 30 cent.
Det retade gallfeber på folket. Studenterna gick ut och protesterade genom att smita undan tunnelbanans betalstationer. Det blev startskotten till omfattande protester där andra krav också ställdes, såsom att skrota det privata pensionssystemet, krav på en konstituerande församling, en ny författning, hälsovård åt alla, bra och gratis utbildning och så vidare.
Löften fortsätter hagla över folket. Regeringen lovar höja folkpensionerna med 50 procent! Anställda i offentlig sektorn ska få lönepåslag.
I Chile är det parlamentet som stiftar om löner och andra arbetsvillkor i den offentliga sektorn. Regeringen vände och lade fram ett lagförslag om att höja skatterna för lyxbostäder motsvarande omkring fem miljoner kronor, och även beskattning av investeringsfonder finns med bland löftena.
Politikernas hutlösa arvoden skulle sänkas. Men inga löften hjälper för att lugna ner massorna som dagligen demonstrerar i hela landet. Och våldet mot demonstranter fortsätter.
Polisens insatsstyrkas nya taktik i Santiago är att ockupera värdighetstorget och hindra folk att nå dit. Några timmar innan folk slutar sitt arbete börjar insatsstyrkan ockupera torget.
Då blir det konfrontationer när tusentals människor strömmar dit. Polisen slår tillbaka med vattenkanoner – ibland använder de vatten blandat med kaustiksoda.
Polisen skjuter tårgas och ridande poliser knuffar demonstranter. När jag några gånger hamnade i första ledet under kravallerna fick jag för första gången erfara hur det känns att andas in tårgas, och jag fick även en skvätt från vattenkanonerna. Det är inte kul, ska ni veta.
En del väl förberedda demonstranter kommer till undsättning med plastflaskor och sprayar mig i ansiktet med en blandning av bikarbonat utspätt med vatten. Det lindrar och gör att man kan andas. De flesta demonstranterna har antingen gasmask och skyddsglasögon eller näsduk impregnerad med bikarbonat.
Efter flera försök tar folket torget i besittning. Polisen retirerar och återsamlas för att inleda nya angrepp och tar tillbaka det. Några tusen demonstranter samlas återigen, marscherar till torget och polisen skingras och är tvungna att lämna torget. Så håller man på i timmar, fram och tillbaka för att försvara rätten till att demonstrera sitt missnöje mot regeringen.
Som sista utväg för att klara av krisen har regeringen lagt fram ett förslag om att inleda en process för att förändra landets författning. Det har inget att göra med kraven som folket ställer. Den så kallade oppositionen i parlamentet började förhandla med regeringen bakom ryggen på folket och utan att ha mandat för att göra det. De har slutit ett så kallat fredsavtal med regeringen. I en opinionsundersökning genomförd i olika kommuner i landet har 90 procent av 2,5 miljoner röstberättigade som deltog i undersökningen sagt att de vill ha en helt ny författning.
En viktig bieffekt av det sociala uppror som pågår, och som kommer att ha en stor betydelse för att segra i kampen för en bättre framtid, är just det att folk efter flera decennier börjat tala politik med varandra – hur de vill ha det. På eget initiativ samlas folk i stadsdelar och på arbetsplatser för att diskutera, debattera och komma överens om vad en ny författning måste innehålla.
Under tiden fortsätter repressionen. Flera internationella människorättsorganisationer, FN:s kommission för mänskliga rättigheter, och även Latinamerikas mellanstatliga kommission för mänskliga rättigheter, CIDH, har rapporterat om allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Chile.
Det nya året 2020 kommer att vara ett kampår för det chilenska folket. Kravet på ett rättvist samhälle står högst på agendan där Salvador Allendes sista ord den 11 september 1973 har blivit verklighet: ”Andra människor kommer att övervinna detta gråa och bittra ögonblick där förräderiet försöker segra. Fortsätt ni i vetskapen att de stora alléerna åter kommer att öppnas, där den fria människan passerar för att bygga ett bättre samhälle”.