Kommentar: Striden om strategierna
Gör Folkhälsomyndigheten tillräckligt eller behövs det mer radikala åtgärder för att stoppa coronaepidemin? Är det Sveriges eller omvärldens strategi som är ett experiment? Infektionsläkaren Tor Härnqvist skriver om den känslofyllda debatten som blossat upp i media.
Det svenska smittskyddsarbetet har gamla anor. Det finns ett behov att skydda befolkningen (och från företagens och statens sida även profiterna) från smittsamma infektioner.
Redan 1771 inrättades den första karantänsanläggningen på Känsö i Göteborgs södra skärgård. I en liten byggnad kallad parloiren – efter franskans ord för att samtala – togs skepp emot under säkra förhållanden. Genom en gallerförsedd lucka och över en ridå av svavelhaltig rök fördes samtal för beslut om eventuell karantän. Byggnaden står kvar men är svår att besöka då Känsö fortfarande är militärt område.
Folkhälsomyndigheten är däremot en ganska ung och på flera vis unik skapelse. Bildandet skedde så sent som 2014 då Statens folkhälsoinstitut, Smittskyddsinstitutet och delar av Socialstyrelsen slogs ihop. Smittskyddsfrågorna överfördes till den nya myndigheten 1 juli 2015 och de hamnade därmed ihop med mer generella folkhälsofrågor, under en och samma generaldirektörs ansvar.
Den första rapporten om det nya coronaviruset kom från kinesiska myndigheter till Världshälsoorganisationen (WHO) den 31 december. Från detta datum fram till idag har Folkhälsomyndighetens rekommendationer ändrats i flera steg. Just det kan framstå som veligt men är egentligen inga konstigheter. Hållningen måste utvecklas i takt med en epidemi.
Myndighetens råd fokuserar på de grova dragen och kan i korthet sammanfattas som rekommendationer (och i vissa fall förordningar) om social distansering, handhygien samt stanna hemma vid sjukdom. Folkhälsomyndighetens rekommendationer riktar in sig på åtgärder som bedöms ha mest inverkan i varje givet läge samtidigt som de ska vara uthålliga över tid.
I den senare vågskålen ligger att inte sätta in åtgärder innan de bedöms ha önskvärd effekt på epidemins utbredning, så att inskränkningarna ska uppfattas som samhälleligt acceptabla. Att rekommendationerna har haft effekt är otvivelaktigt. Det illustreras av att antalet fall av influensa, RS-virus och vinterkräksjuka – samtliga virala infektionssjukdomar som brukar utgöra en stor belastning på sjukvården – har varit närmast obefintligt, jämfört med normala nivåer.
Striden handlar snarare om åtgärderna har varit tillräckligt långtgående och om den numera rikskända statsepidemiologen Anders Tegnell och hans kollegor varit tillräckligt klarsynta och proaktiva.
Klart är att deras förhållningssätt är kontroversiellt. Det har debatterats flitigt på sociala medier men även i media – både i Sverige och internationellt. Aldrig tidigare har så många haft åsikter om epidemiologi och smittskyddsfrågor som nu.
Det har påståtts från olika håll att det skulle pågå ett svenskt experiment. Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson har kontrat med att ”experimentet är att låsa in en befolkning” såsom andra delar av Europa och världen har gjort.
Det har också formerats en motpol till Anders Tegnell personifierat av Anders Jansson och Björn Olsen. Den 5 mars skrev den förstnämnda av de två en debattartikel i Läkartidningen under rubriken ”Livsfarliga råd till vården och samhället”.
Jansson arbetar till vardags med att avbilda hjärtan med magnetkamera på Danderyds sjukhus. Tillsammans med, den i infektionssammanhang betydligt mer välkända, infektionsprofessorn Björn Olsen och 20 andra forskare formulerade de uppföljande kritik publicerad på Dagens Nyheters debattsida 14 april. Budskapet var bland annat att de folkvalda måste gripa in med snabba och radikala åtgärder, eftersom de menade att tjänstemännen som nu styr saknar talang att förutse eller begränsa coronaepidemin.
Ännu en trätofråga mellan många av kritikerna och ansvarig myndighet har varit om man ska stänga grundskolor och förskolor. På en presskonferens den 13 mars slog generaldirektör Carlson fast att ”den här myndigheten är inte bara en smittskyddsmyndighet, den här myndigheten har också det övergripande ansvaret för barns hälsa och inte minst för deras psykiska hälsa”.
Mot denna bakgrund menade han att en generell skolstängning inte skulle vara önskvärd. Detta uttalande kan nog sägas illustrera den hållning som Folkhälsomyndigheten kommit att inta.
Att Sverige bemött covid-19-pandemin på ett annat vis än många andra länder i världen kan delvis tillskrivas förbudet mot ministerstyre. Detta är reglerat i regeringsformens 12:e kapitel.
Som jämförelse meddelade Danmarks statsminister Mette Fredriksen den 13 mars att hon beslutat stänga landets gränser. På andra sidan Atlanten lägger Donald Trump numera fram handlingslinjen på närmast dagliga presskonferenser. Där tycks som att ansvariga myndigheter av och till blir informerade om hans beslut samtidigt som allmänheten – via tv. Faktum är att USA:s smittskyddsmyndighet CDC inte haft någon pressträff sedan den 9 mars.
Det finns också negativa följdeffekter av det, som på engelska, kommit att kallas för ”the great lockdown”. Ett sådant, kanske mindre uppenbart, exempel är en kraftigt ökning av mäns våld mot kvinnor i nära relationer med följd att WHO har gått ut med en speciell propå om att inte glömma av kvinnofrid.
När nu övriga nordiska och europeiska länder så smått börjar öppna upp sina samhällen igen återstår att se vad som händer med både smittspridning och folkhälsan i stort. Vi befinner oss långt från slutet av covid-19-pandemin. Folkhälsa är komplex.
Vilken strategi som kommer att visa sig mest lyckad går därför ännu inte att svara på. Sannolikt kommer den frågan inte heller att avgöras med ett entydigt svar. Det står emellertid klart att utvärderingen inte bara kan baseras på antalet personer som vårdats på IVA eller avlidit i covid-19.