Möte med italienska kommunister

– Vår organisation har sitt ursprung i denna arbetarförort till Rom. Rete dei Comunisti föddes i kampen för inkomst och jobb för de arbetslösa och för rätten till bostäder. Det skiljer oss från andra kommunistiska rörelser från denna tid som hade sitt ursprung i studentrörelsen.

Vi befinner oss i förorten Casal Bruciato, fyra kilometer nordost om centrum. Kvällsmörkret har lagt sig över staden. Det är fortfarande några timmar kvar till midnatt då generalstrejken officiellt är över.

Bakom skrivbordet sitter Luciano Vasapollo från Rete dei Comunistis nationella ledning. Marco Benevento från internationella avdelningen tolkar och guidar runt.

– Det här är en av de byggnader som vi ockuperade på sjuttiotalet. Idag sänder vi Radio Città Aperta härifrån, berättar han och visar studion där programledaren sitter.

Den kommunistiska rörelsen har av tradition varit stark i Italien. Men Italienska kommunistpartiets (PCI) högervridning ledde till intern opposition och bildandet av nya marxist-leninistiska grupper under 1960- och 1970-talet. En av dessa var Rete dei Comunisti (RdC), Kommunistiskt nätverk, som finns representerat i alla större städer i Italien.

Luciano Vasapollo poängterar att RdC inte samlar massor av aktivister, utan består en begränsad skara skolade marxist-leninister, som i sin tur bedriver ett bredare arbete i olika massorganisation.

– Vi strävar efter att bygga ett kommunistiskt parti i Italien, men vi kan inte hävda att vi är detta parti. I processen att bygga partiet hoppas vi att andra kommer att delta och att det kommer att vara ett resultat av en bredare rörelse och ett annat politiskt klimat.

Vad som fört Proletären samman med Rete dei Comunisti är dess roll i arbetarkampen. I slutet av 1970-talet beslutade man att bygga en oberoende fackförening för att bryta de stora centralorganisationernas förlamande grepp och samla de arbetande till strid för sina egna intressen. Drygt 30 år senare har den oberoende centralorganisationen Unione Sindacala di Base (USB) en kvarts miljon medlemmar och har tillsammans med andra små oberoende fack genomfört sin första generalstrejk.

Luciano Vasapollo är märkbart nöjd med strejkens genomslag och den imponerande strejkmanifestationen som genomfördes i Rom tidigare under dagen. Sär-skilt som strejken skedde i strid med de stora facken, som inte på allvar vill ta kamp mot regeringen. Strejken genomfördes också utan stöd från något politiskt parti.

Han framhåller att kommunisternas arbete i USB är något som utförs öppet och är väl känt.

– Alla vet att en stor del USB:s ledning utgörs av våra kamrater. Men det betyder inte att alla arbetare som är anslutna till det oberoende facket delar Rete dei Comunistis politiska målsättningar.

Luciano Vasapollos telefon ringer. Han måste fortsätta arbetet med att färdigställa nästa nummer av Nuestra América, som är Rete dei Comunistis tidskrift om Latinamerika. Det internationella arbetet utgör en viktig del av dess verksamhet.

Vi fortsätter att tala med Marco Benevento om dagens Italien. Det har gått ett par månader sedan Silvio Berlusconi avgick som premiärminister och Mario Monti, den tidigare EU-byråkraten och bankrådgivaren, tog över.

• Vad har maktskiftet betytt? När vi talade med deltagare i strejkdemonstrationen uttryckte flera en glädje över att åtminstone ha blivit av med Berlusconi.
– Berlusconi representerar den värsta delen av borgarklassen. Men det är inte Berlusconi som varit huvudproblemet för Italien, det är inte han och hans regering som orsakat krisen. Vad vi upplever är det kapitalistiska systemets kris, svarar Marco Benevento.

– Vi förstår att folk är glada över att ha blivit av med Berlusconi. Samtidigt finns inget skäl att vara glad, för det som väntar är värre.

Marco Benevento ger några exempel på den redan allvarliga situationen. Det finns 30-35-åringar med fast jobb som inte har råd med en egen bostad och därför delar rum med andra fattiga arbetande. Många skolor är i så bedrövligt skick att föräldrar rycker in och renoverar. På arbetsplatserna finns en uppsjö av olika anställningsförhållanden, vilket försvårar samlandet av de arbetande kring gemensamma intressen.

Med den nya regeringens nedskärningar, privatiseringar och försök att försämra anställningstryggheten väntar ännu svårare tider. Särskilt som de stora fackliga organisationerna backar inför regeringens och storföretagens påtryckningar.

– Skillnaden mellan Berlusconi och Monti är att de företräder olika delar av borgarklassen. Berlusconi representerade i högre utsträckning småborgarna, medan Monti är tydligare knuten till storkapitalet i Italien och Europa.

Något som Italien är ökänt för är sammansmältningen av den politiska makten och medierna. Berlusconi var premiärminister och samtidigt ägare av landets största medieimperium. Marco Benevento menar att problemet är större än så. Den politiska enigheten från extremhögern till det forna kommunistpartiets efterföljare, Demokratiska partiet, återspeglas i deras medier.

– Den så kallade vänsterns mediegrupper framför samma budskap som Berlusconimedierna, säger Marco Benevento. Det gäller allt från stödet för sociala nedskärningar och privatiseringar till krigsinsatsen i Afghanistan och hetsen mot Syrien och Iran.

Mediesituationen för oss tillbaka till Rete dei Comunist och den radiostation där vi befinner oss. Radio Città Aperta sänder i Rom men går även att lyssna på via webben. Kommunisternas tidning på nätet heter Contropiano.

– För sex månader sedan lanserade vi Contropiano som dagstidning på Internet. Så här långt är vi nöjda. Vi har fått många läsare, säger Marco Benevento.

Att bygga upp egna medier är nödvändigt. Det visade sig åter inför generalstrejken. De stora tidningarna och i tv infomerade inte ens om att USB och de oberoende facken utlyst stridsåtgärder mot regeringen Monti. Om de hade gjort det kanske ännu fler italienare slutit upp.