Imperialismen struntar i Syriens folk

Det internationella mötet om Syrien i Genève den gångna helgen visar tydligt vad den rådande världsordningen går ut på. I diskussionen om den allt allvarligare syriska konflikten är landets regering inte ens inbjuden. Syriens framtid ska avgöras av en av USA godkänd skara mer eller mindre mäktiga länder.

Om imperialistmakten nummer ett och dess allierade hade fått sin vilja igenom hade mötet beslutat att Syrien ska ledas av en övergångsregering, och det utan deltagande av de nuvarande makthavarna.

Tack vare Ryssland antogs ett dokument, som istället förespråkar förhandlingar och en samlingsregering mellan den nuvarande ledningen och oppositionen. Ryssland utrikesminister Sergej Lavrov poängterade efter mötet att det är det syriska folket som ska avgöra Syriens öde.

Det är dock tydligt att USA med allierade i väst- och arabvärlden bryr sig lika lite om gemensamma överenskommelser som de bryr sig om det syriska folkets önskemål.

USA:s och Frankrikes utrikesministrar, Hillary Clinton och Laurent Fabius, var snabbt ute och slog fast att president Bashar al-Assad inte under några omständigheter kan ha någon position i framtiden.
Dessa länders tal om förhandlingar blir därmed meningslöst. De har redan bestämt sig för att endast acceptera ett regimskifte.

Samma linje har den utlandsstödda syriska oppositionen och dess väpnade styrkor. Den så kallade Fria syriska armén (FSA) upprepade i ett uttalande efter Genèvemötet att de vägrar stödja någon form av dialog och förhandlingar med regimen.

FSA:s representanter valde också att bojkotta en konferens som syriska oppositionella arrangerade i Kairo under denna vecka. Skälet var att deltagare inte uttryckligen gav stöd åt kraven på ett internationellt militärt ingripande. Trots det förklarade konferensdeltagarna att de sluter upp bakom Fria syriska armén.

Under de månader som gått sedan Kofi Annans fredsplan trädde i kraft har FSA och övrig väpnad opposition tydligt visat att de inte har minsta intresse av att få ett slut på våldet. Tvärtom.

Vilket också gäller dess uppbackare. På senare tid har västmedier bekräftat det som Syrien och kritiker av krigsuppladdning länge påstått, nämligen att Gulfstaterna stödjer ”rebellerna” ekonomiskt och militärt, och att det sker med hjälp av väst.

New York Times skrev 21 juni om CIA-officerare som är på plats i södra Turkiet för att knyta kontakter och fördela vapnen till ”rätt” grupper.

Flera källor uppger att saudierna börjat betala ut löner åt de som anslutit sig till Fria syriska armén.

Den syriska regeringen har under lång tid hävdat att det finns många utländska medborgare inom Fria syriska armén och andra väpnade grupper.

Att massor av unga män reser till Turkiet och därifrån går över gränsen till Syrien rapporteras nu brett i både europeisk och arabisk press.

I Tunisien skrivs om tunisier som värvats, anslutit sig till striderna och sedan dödats. I Kuwait rapporteras att kuwaitier anslutit sig till ”jihad” mot den syriska regimen och att de slåss tillsammans med stora grupper av saudier, algerier, pakistanier och andra nationaliteter.

Per Jönsson vid svenska Utrikespolitiska institutet, en av få röster i Sverige som går mot strömmen i Syrienfrågan, konstaterar att det i Syrien finns ”jihadister” från Libanon, Libyen och inte minst Irak.

Att religionen utnyttjas av imperialismens är inget nytt. På 1980-talet satsade USA miljarder på att bygga upp al-Qaida och locka unga män från hela världen till Afghanistan för att bekämpa ”ondskans imperium” Sovjetunionen.

I den palestinska kulturtidskriften Kana’an online skriver Masad Arbid om det syriska folkets legitima och berättigade krav på ekonomisk och social rättvisa, på frihet och verklig demokrati, på mänsklig och social utveckling och arabisk enighet.

Det är något varje vänstersinnad människa lär instämma i. Syrien har en lång väg att gå. Men att förlita sig på imperialismen leder fel.

”Vad som nu händer i Syrien handlar inte om att försvara det syriska folket och dess frihet, och det handlar inte om att uppnå dess nationella målsättningar och krav. Under hela den moderna historien finns det inte ett enda bevis på att de västliga imperialistmakterna gjort något för att försvara eller främja de koloniserade folkens intressen”, kommenterar Masad Arbid.

Naturligtvis har han rätt.

Det räcker att se på vad som imperialismen och dess allierade gjort i Afghanistan och Irak under det senaste årtiondet. Eller i Bahrain och Libyen för att ta ett färskare exempel. Hur många syrier tror ni önskar en befrielse à la Irak eller Libyen?

Egentligen räcker det att se på de händelser som USA och dess allierade direkt eller indirekt bidragit till i Syrien.

Är fördrivningen av kristna och vandaliseringen av kyrkor ett steg framåt för de mänskliga rättigheterna?

Är attacken mot tv-kanalen al-Ikhbariya och mördandet av tre av dess journalister ett bidrag till ökad pressfrihet?

Är bombdåden bland bostäder och skolor ett sätt att öka invånarnas frihet?

Om imperialistmakternas ledare önskade fred och demokrati, om de verkligen brydde sig om det syriska folket, skulle de direkt kunna göra en viktig insats genom att bryta allt stöd till de väpnade grupperna.

Vad som sker är det motsatta. Våldet trappas upp. Regimskifte är det enda som räknas.