Vietnam i snabb utveckling
Socialistiskt orienterad marknadsekonomi. Det låter kanske främmande, men i ett underutvecklat land tärt av krig och ekonomisk blockad har det medfört höjd levnadsstandard för folket. Läs första delen i Proletärens reportageserie från Vietnam.
I augusti besökte Kommunistiska Partiets ordförande Anders Carlsson samt Patrik Paulov från partistyrelsen och Proletärens redaktion Socialistiska republiken Vietnam på inbjudan från Vietnams kommunistparti.
En huvuduppgift för delegationen var att på plats studera det vietnamesiska samhället, dess ekonomiska omvandling och politiska system.
Resan arrangerades som ett vänskapligt utbyte två kommunistiska partier emellan. Jämfört med en traditionell reportageresa var tillfällena för samtal och möten med vanliga vietnameser få. Fördelen var att delegationen fick chansen att möta och diskutera med en rad högt uppsatta personer i partiet och de folkvalda organen i Hanoi samt omgivande provinser.
Med start denna vecka rapporterar Proletären från ett land i snabb förändring.
•• ”Ja, vi har infört marknadsekonomi i Vietnam. Men det är inte detsamma som kapitalism. Vi har en socialistiskt orienterad marknadsekonomi. Den är ett verktyg för att utveckla landet och lyfta folket ur fattigdomen.”
Mannen som yttrar orden heter Hoang Binh Quan. Han är ordförande för avdelningen för internationella relationer i Vietnams kommunistparti. Vi träffar honom i partihögkvarteret i centrala Hanoi, bara några hundra meter från det mausoleum där landsfadern, befrielsekämpen och den revolutionäre kommunisten Ho Chi Minh vilar. I detta mötesrum är det dock Marx och Lenin som utgör den dominerande väggdekorationen.
Hoang Binh Quan talar självsäkert om Vietnams framgångar, om en snabbt växande ekonomi och utländska investeringar, om landets politiska stabilitet, om höjd levnadsstandard och dramatiskt minskad fattigdom. Han vänder sig till mig och säger:
– Du som varit här i Vietnam tidigare kan se förändringarna med dina egna ögon.
Det är sant. Vietnam 2009 är ett annat än Vietnam 1999.
Det räcker med att lämna mötesrummet och den franska kolonialbyggnad där det statsbärande partiet huserar för att möta ett tydligt tecken på utveckling.
Trafiken var kaotisk redan då, för tio år sedan, och det var med hjärtat i halsgropen och en smula dödsförakt som vissa gator korsades. Idag är de lätta motorcyklarna ännu fler. Och de måste samsas om utrymmet på de underdimensionerade vägarna med ett ökande antal bilar.
*
Men det behövs mer än en ökning av antalet motorfordon för att låta sig övertygas om den vietnamesiska politiken. Det ska erkännas att begreppet ”socialistiskt orienterad marknadsekonomi” är svårsmält för en svensk kommunist, med erfarenhet av arbetslöshetens, de sociala nedskärningarnas och privatiseringarnas marknadsekonomi.
Men Vietnam är inte Sverige. Vietnam är inte ett rikt industriland som levt i fred i 200 år. Och deras ekonomiska modell är en annan än vår.
De företrädare för kommunistpartiet och folkmakten som vi möter är angelägna att poängtera att det handlar om något annat än att släppa ”den osynliga handen” fri.
Som när Nguyen Van Phuc, vice partisekretare på ett av staten och utländska investerare samägt kolföretag, diskuterar åtgärder mot den globala ekonomiska krisen:
– I USA används skattepengar för att rädda borgarklassen, inte arbetarna. När krisen drabbar vårt företag prioriterar vi att rädda jobben. Det är det som är den socialistiska orienteringen.
Det vägval som vietnameserna gjorde för 23 år sedan var inte något självklart. Men när beslutet om de ekonomiska reformerna togs var situationen sådan att någon form av dramatiska åtgärder var nödvändiga.
Men det behövs mer än en ökning av antalet motorfordon för att låta sig övertygas om den vietnamesiska politiken. Det ska erkännas att begreppet ”socialistiskt orienterad marknadsekonomi” är svårsmält för en svensk kommunist, med erfarenhet av arbetslöshetens, de sociala nedskärningarnas och privatiseringarnas marknadsekonomi.
Men Vietnam är inte Sverige. Vietnam är inte ett rikt industriland som levt i fred i 200 år. Och deras ekonomiska modell är en annan än vår.
De företrädare för kommunistpartiet och folkmakten som vi möter är angelägna att poängtera att det handlar om något annat än att släppa ”den osynliga handen” fri.
Som när Nguyen Van Phuc, vice partisekretare på ett av staten och utländska investerare samägt kolföretag, diskuterar åtgärder mot den globala ekonomiska krisen:
– I USA används skattepengar för att rädda borgarklassen, inte arbetarna. När krisen drabbar vårt företag prioriterar vi att rädda jobben. Det är det som är den socialistiska orienteringen.
Det vägval som vietnameserna gjorde för 23 år sedan var inte något självklart. Men när beslutet om de ekonomiska reformerna togs var situationen sådan att någon form av dramatiska åtgärder var nödvändiga.
*
Låt oss göra en tillbakablick:
Doi moi, förnyelsen, klubbades igenom på kommunistpartiets 6:e kongress 1986. Vietnam befann sig då i en desperat situation. Elva år efter Vietnamkrigets slut var stora delar av landet fortfarande förrött. 75 procent av befolkningen levde i fattigdom. Det outvecklade, improduktiva jordbruket räckte inte ens till att försörja det egna folket.
Det centralplanerade ekonomiska system som införts först i Nordvietnam, och efter återföreningen 1976 i hela landet, var hämtat från det dåvarande socialistiska blocket. Men vad som fungerat under en tid av befrielsekamp och imperialistiskt kolonialkrig hade med facit i hand fungerat sämre under fredlig återuppbyggnad. Situationen förvärrades av att utomstående krafter gjorde allt för att hålla Vietnam kvar i underutveckling och fattigdom.
Det USA som under kriget orsakat en förödelse och ett lidande av ofattbara mått, som dödat tre miljoner vietnameser, och som efterlämnat fyra miljoner krigsskadade, vägrade att betala en enda dollar av det utlovade krigsskadeståndet. Och inte nog med det. USA straffade Vietnam genom att redan 1975 införa hårda sanktioner.
Ännu värre blev det efter den vietnameiska arméns intåg i Kambodja årsskiftet 1978/79, som bidrog till störtandet av Pol Pot och Röda khmererna. Då anslöt sig övriga västvärlden till isoleringspolitiken.
Sanktionerna gjorde det näst intill omöjligt för Vietnam att handla med och få investeringar från den kapitalistiska världen. Det gick så långt att amerikanska biståndsorganisationer förbjöds hjälpa det krigshärjade landet. ”Ingen annan av Washingtons demoner, inte ens Kuba, har utsatts för ett sådant totalt embargo”, skriver journalisten John Pilger i sin bok Den dolda dagordningen.
Det spända läget i regionen tvingade dessutom fram höga militära utgifter. För att hindra de av väst beväpnade Röda khmererna att återta makten stannade de vietnamesiska trupperna i Kambodja. Vid gränsen mot Kina var beredskapen hög, efter att den stora grannen i norr anfallit Vietnam 1979.
Från sina huvudsakliga samarbetspartners, Sovjetunionen och Östeuropa, hade Vietnam inte mycket att hämta. I mitten av 1980-talet stod den så kallade realsocialismen inför så djupa problem att kollapsen bara var några år bort.
En varningsklocka för vietnameserna var svårigheterna att få nya medlemmar till partiet och det kommunistiska ungdomsförbundet. Att det var så är inte konstigt. Varför bli kommunist och bygga socialismen, när åren går utan att levnadsförhållandena förbättras?
Något måste göras för att komma ur dödläget och bryta isoleringen. Något måste göras för att få in det kapital och den teknik som landet var i så desperat behov av.
Lösningen var enligt det vietnameiska kommunistpartiet Doi moi. ”Förnyelsen” innebar en övergång från planekonomi till marknadsekonomi.
Låt oss göra en tillbakablick:
Doi moi, förnyelsen, klubbades igenom på kommunistpartiets 6:e kongress 1986. Vietnam befann sig då i en desperat situation. Elva år efter Vietnamkrigets slut var stora delar av landet fortfarande förrött. 75 procent av befolkningen levde i fattigdom. Det outvecklade, improduktiva jordbruket räckte inte ens till att försörja det egna folket.
Det centralplanerade ekonomiska system som införts först i Nordvietnam, och efter återföreningen 1976 i hela landet, var hämtat från det dåvarande socialistiska blocket. Men vad som fungerat under en tid av befrielsekamp och imperialistiskt kolonialkrig hade med facit i hand fungerat sämre under fredlig återuppbyggnad. Situationen förvärrades av att utomstående krafter gjorde allt för att hålla Vietnam kvar i underutveckling och fattigdom.
Det USA som under kriget orsakat en förödelse och ett lidande av ofattbara mått, som dödat tre miljoner vietnameser, och som efterlämnat fyra miljoner krigsskadade, vägrade att betala en enda dollar av det utlovade krigsskadeståndet. Och inte nog med det. USA straffade Vietnam genom att redan 1975 införa hårda sanktioner.
Ännu värre blev det efter den vietnameiska arméns intåg i Kambodja årsskiftet 1978/79, som bidrog till störtandet av Pol Pot och Röda khmererna. Då anslöt sig övriga västvärlden till isoleringspolitiken.
Sanktionerna gjorde det näst intill omöjligt för Vietnam att handla med och få investeringar från den kapitalistiska världen. Det gick så långt att amerikanska biståndsorganisationer förbjöds hjälpa det krigshärjade landet. ”Ingen annan av Washingtons demoner, inte ens Kuba, har utsatts för ett sådant totalt embargo”, skriver journalisten John Pilger i sin bok Den dolda dagordningen.
Det spända läget i regionen tvingade dessutom fram höga militära utgifter. För att hindra de av väst beväpnade Röda khmererna att återta makten stannade de vietnamesiska trupperna i Kambodja. Vid gränsen mot Kina var beredskapen hög, efter att den stora grannen i norr anfallit Vietnam 1979.
Från sina huvudsakliga samarbetspartners, Sovjetunionen och Östeuropa, hade Vietnam inte mycket att hämta. I mitten av 1980-talet stod den så kallade realsocialismen inför så djupa problem att kollapsen bara var några år bort.
En varningsklocka för vietnameserna var svårigheterna att få nya medlemmar till partiet och det kommunistiska ungdomsförbundet. Att det var så är inte konstigt. Varför bli kommunist och bygga socialismen, när åren går utan att levnadsförhållandena förbättras?
Något måste göras för att komma ur dödläget och bryta isoleringen. Något måste göras för att få in det kapital och den teknik som landet var i så desperat behov av.
Lösningen var enligt det vietnameiska kommunistpartiet Doi moi. ”Förnyelsen” innebar en övergång från planekonomi till marknadsekonomi.
*
– Vid kommunistpartiets 10:e partikongress 2006 utvärderade vi tjugo år av förnyelse. En första lärdom är att vi måste hålla fast vid marxismen-leninismen och Ho Chi Minhs tänkande. Vi ska inte införa kapitalism i Vietnam. Marknadsekonomin är endast ett verktyg för att utveckla landet i riktning mot socialismen.
Orden kommer från Le Hun Nghia. Han är ledamot i partiets centralkommitté och rektor för Ho Chi Minhs Nationella akademi, som har i uppgift att ge partimedlemmar politisk och administrativ skolning. Han är en av många som vi diskuterar den socialistiskt orienterade marknadekonomin med.
Utländskt kapital välkomnas till projekt och företag när det anses gynna landet, och vietnameserna själva uppmanas starta företag för att utöka den inhemska produktionen.
Men nyckelsektorerna i ekonomin ska behållas i statens händer. Staten under kommunistpartiets ledning ska spela en fortsatt dominerande roll. Det är grunden för att hålla kvar landet på kursen mot socialismen.
Under resan besöker vi företag med olika ägandeförhållanden, vilka exemplifierar mångfalden i dagens Vietnam.
Den ovan nämnda kolproducenten i Quang Ning, en kustprovins öster om Hanoi, är en av landets viktigaste energileverantörer. Det tidigare heltstatliga företaget omvandlades 2006 till ett aktiebolag. 20 procent av aktierna har sålts ut till privat kapital, 29 procent tillhör arbetarna på företaget medan 51 procent – och därmed kontrollen över företaget – behållits av staten.
– Tack vare ombildningen till aktiebolag har vi kunnat köpa in ny utrustning och öka produktionen. Det har gynnat alla, inklusive arbetarna som fått högre löner, säger Nguyen Q Te, vice ordförande för fackklubben.
Samma entusiasm möter vi på det familjeägda Van Phuc Silk. Vi guidas runt på den småskaliga producenten av silke och silkeskläder av chefen själv, Nguyen Tuc Tam.
– Tack vare att ekonomin öppnats upp har Van Phuc Silk fått möjlighet att exportera och därmed expandera, säger hon leende.
– Vid kommunistpartiets 10:e partikongress 2006 utvärderade vi tjugo år av förnyelse. En första lärdom är att vi måste hålla fast vid marxismen-leninismen och Ho Chi Minhs tänkande. Vi ska inte införa kapitalism i Vietnam. Marknadsekonomin är endast ett verktyg för att utveckla landet i riktning mot socialismen.
Orden kommer från Le Hun Nghia. Han är ledamot i partiets centralkommitté och rektor för Ho Chi Minhs Nationella akademi, som har i uppgift att ge partimedlemmar politisk och administrativ skolning. Han är en av många som vi diskuterar den socialistiskt orienterade marknadekonomin med.
Utländskt kapital välkomnas till projekt och företag när det anses gynna landet, och vietnameserna själva uppmanas starta företag för att utöka den inhemska produktionen.
Men nyckelsektorerna i ekonomin ska behållas i statens händer. Staten under kommunistpartiets ledning ska spela en fortsatt dominerande roll. Det är grunden för att hålla kvar landet på kursen mot socialismen.
Under resan besöker vi företag med olika ägandeförhållanden, vilka exemplifierar mångfalden i dagens Vietnam.
Den ovan nämnda kolproducenten i Quang Ning, en kustprovins öster om Hanoi, är en av landets viktigaste energileverantörer. Det tidigare heltstatliga företaget omvandlades 2006 till ett aktiebolag. 20 procent av aktierna har sålts ut till privat kapital, 29 procent tillhör arbetarna på företaget medan 51 procent – och därmed kontrollen över företaget – behållits av staten.
– Tack vare ombildningen till aktiebolag har vi kunnat köpa in ny utrustning och öka produktionen. Det har gynnat alla, inklusive arbetarna som fått högre löner, säger Nguyen Q Te, vice ordförande för fackklubben.
Samma entusiasm möter vi på det familjeägda Van Phuc Silk. Vi guidas runt på den småskaliga producenten av silke och silkeskläder av chefen själv, Nguyen Tuc Tam.
– Tack vare att ekonomin öppnats upp har Van Phuc Silk fått möjlighet att exportera och därmed expandera, säger hon leende.
*
Att enskilda företag gynnats är en sak. Viktigare är vad Doi moi gett för resultat i ett större perspektiv.
– Den socialistiskt orienterade marknadsekonomin har fört oss ur den sociala och ekonomiska kris vi genomgick för 20 år sedan. Produktivkrafterna har utvecklats och folket har fått det bättre. Men modellen har också dåliga sidor. Klyftorna ökar, egoism och korruption breder ut sig, svarar Le Hun Nghia, rektor för Ho Chi Minhs Nationella akademi.
Vi börjar med de positiva effekterna, som är imponerande.
Den ekonomiska tillväxten på 6-8 procent årligen är nästan i klass med Kinas. El- och telenät har byggts ut i nästan hela landet. Nya vägar har anlagts och broar byggts.
Det land som på 1980-talet led brist på mat är idag världens näst största exportör av ris. Fler har tillgång till skola och sjukvård. Barnadödligheten har halverats sedan 1990 och mödradödligheten minskat med två tredjedelar. Medellivslängden har ökat från 62 till 74 år. FN:s utvecklingsorgan UNDP har berömt Vietnam för den snabba minskningen av andelen fattiga, idag knappt 14 procent av befolkningen.
Men det finns som sagt också baksidor av ”förnyelsen”. Som växande klyftor mellan landsbygdens fattiga och storstädernas rika. Som prostitution och tiggeri. Som arbetslöshet. Som utländska kapitalister som i jakten på maximal profit hänsynslöst utnyttjar arbetare och förgiftar miljön i strid med gällande lagar och regler.
Det sistnämnda fenomenet har gjort konflikter på arbetsmarknaden vanliga, särskilt i söder där merparten av de till 100 procent utlandsägda industrierna finns. De börjar ofta som spontana arbetarprotester mot uteblivna löneökningar eller andra missförhållanden, vilka fackföreningarna och fackföreningspressen understödjer.
– Visst förekommer det strejker. Vietnamesiska fackföreningar har strejkrätt. Det rapporteras ständigt, vilket ni själva kan se på tv, säger Le Hun Nghia och menar att det är en naturlig följd av marknadsekonomin.
Det ska framhållas att de negativa effekterna inte är något som de vietnamesiska kommunisterna förnekar eller försöker skyla över som marginella företeelser. Tvärtom talas det öppet om dem, och om nödvändigheten av att bekämpa dem.
Att enskilda företag gynnats är en sak. Viktigare är vad Doi moi gett för resultat i ett större perspektiv.
– Den socialistiskt orienterade marknadsekonomin har fört oss ur den sociala och ekonomiska kris vi genomgick för 20 år sedan. Produktivkrafterna har utvecklats och folket har fått det bättre. Men modellen har också dåliga sidor. Klyftorna ökar, egoism och korruption breder ut sig, svarar Le Hun Nghia, rektor för Ho Chi Minhs Nationella akademi.
Vi börjar med de positiva effekterna, som är imponerande.
Den ekonomiska tillväxten på 6-8 procent årligen är nästan i klass med Kinas. El- och telenät har byggts ut i nästan hela landet. Nya vägar har anlagts och broar byggts.
Det land som på 1980-talet led brist på mat är idag världens näst största exportör av ris. Fler har tillgång till skola och sjukvård. Barnadödligheten har halverats sedan 1990 och mödradödligheten minskat med två tredjedelar. Medellivslängden har ökat från 62 till 74 år. FN:s utvecklingsorgan UNDP har berömt Vietnam för den snabba minskningen av andelen fattiga, idag knappt 14 procent av befolkningen.
Men det finns som sagt också baksidor av ”förnyelsen”. Som växande klyftor mellan landsbygdens fattiga och storstädernas rika. Som prostitution och tiggeri. Som arbetslöshet. Som utländska kapitalister som i jakten på maximal profit hänsynslöst utnyttjar arbetare och förgiftar miljön i strid med gällande lagar och regler.
Det sistnämnda fenomenet har gjort konflikter på arbetsmarknaden vanliga, särskilt i söder där merparten av de till 100 procent utlandsägda industrierna finns. De börjar ofta som spontana arbetarprotester mot uteblivna löneökningar eller andra missförhållanden, vilka fackföreningarna och fackföreningspressen understödjer.
– Visst förekommer det strejker. Vietnamesiska fackföreningar har strejkrätt. Det rapporteras ständigt, vilket ni själva kan se på tv, säger Le Hun Nghia och menar att det är en naturlig följd av marknadsekonomin.
Det ska framhållas att de negativa effekterna inte är något som de vietnamesiska kommunisterna förnekar eller försöker skyla över som marginella företeelser. Tvärtom talas det öppet om dem, och om nödvändigheten av att bekämpa dem.
*
Det var ett problem som mer än andra lyftes fram under våra samtal.
– Vi ser korruptionen som den värsta fienden mot vårt land, säger Ngo Duc Voung när vi träffar honom i en pampig samlingssal i stadshuset i Viet Tri i Phu Tho-provinsen nordväst om Hanoi. Han är sekreterare för provinsens partiorganisation med 80000 medlemmar.
De hårda orden om korruptionen yttras inte under ett informellt samtal, utan under ett officiellt möte med oss svenska kommunister och i nävaro av lokala medier.
Samma allvarsamma budskap kom från rektorn för Ho Chi Minh-akademin, Le Hun Nghia, när vi talar om hur ”förnyelsen” påverkar partiet:
– Majoriteten av partimedlemmarna tjänar folket i Ho Chi Minhs anda. Men det finns en minoritet som förfallit moraliskt och blivit korrupta. Vi ser korruption som ett nationellt hot, som vi måste ha en nationell politik mot.
Att korruption breder ut sig i ett fattigt land där rika kapitalister försöker köpa sig fördelar är inte förvånande. Det är klart att vissa kommunister av olika skäl kan falla för frestelsen, liksom att vissa människor söker sig till det statsbärande partiet för att det kan ge kontakter och en möjlighet att berika sig. Då ska man veta att partiet idag har 3,2 miljoner medlemmar, en ökning med nästan 50 procent på tio år.
Uppmärksammandet av korruptionen är inte något nytt. Redan för tio år sedan poängterade partiets dåvarande generalsekreterare att det är dags att sätta åt de stora råttorna, inte bara de små mössen.
Konkreta åtgärder har vidtagits. Utöver att stärka den politiska skolningen och täppa till luckor i lagar och regler handlar det om att öka öppenheten och möjligheten att granska de som har ledande poster. Folket, de folkvalda organen, massorganisationerna och medierna uppmuntras att delta i kampen mot korruptionen.
Le Hun Nghia berättar att alla partimedlemmar måste ha en bra livsstil. Privat egendom, som hus och bilar, måste redovisas. Mottagandet av gåvor har belagts med strikta regler, och det har införts begränsningar av hur länge man får sitta på höga poster där risken att korrumperas bedöms som stor.
För de som avslöjas med fingrarna i syltburken väntar öppna rättegångar, och, om de döms, stränga straff.
– Korruptionen är en stor utmaning. Vår kamp mot den har rönt framgångar, men den har också brister, säger Le Hun Nghia.
Det var ett problem som mer än andra lyftes fram under våra samtal.
– Vi ser korruptionen som den värsta fienden mot vårt land, säger Ngo Duc Voung när vi träffar honom i en pampig samlingssal i stadshuset i Viet Tri i Phu Tho-provinsen nordväst om Hanoi. Han är sekreterare för provinsens partiorganisation med 80000 medlemmar.
De hårda orden om korruptionen yttras inte under ett informellt samtal, utan under ett officiellt möte med oss svenska kommunister och i nävaro av lokala medier.
Samma allvarsamma budskap kom från rektorn för Ho Chi Minh-akademin, Le Hun Nghia, när vi talar om hur ”förnyelsen” påverkar partiet:
– Majoriteten av partimedlemmarna tjänar folket i Ho Chi Minhs anda. Men det finns en minoritet som förfallit moraliskt och blivit korrupta. Vi ser korruption som ett nationellt hot, som vi måste ha en nationell politik mot.
Att korruption breder ut sig i ett fattigt land där rika kapitalister försöker köpa sig fördelar är inte förvånande. Det är klart att vissa kommunister av olika skäl kan falla för frestelsen, liksom att vissa människor söker sig till det statsbärande partiet för att det kan ge kontakter och en möjlighet att berika sig. Då ska man veta att partiet idag har 3,2 miljoner medlemmar, en ökning med nästan 50 procent på tio år.
Uppmärksammandet av korruptionen är inte något nytt. Redan för tio år sedan poängterade partiets dåvarande generalsekreterare att det är dags att sätta åt de stora råttorna, inte bara de små mössen.
Konkreta åtgärder har vidtagits. Utöver att stärka den politiska skolningen och täppa till luckor i lagar och regler handlar det om att öka öppenheten och möjligheten att granska de som har ledande poster. Folket, de folkvalda organen, massorganisationerna och medierna uppmuntras att delta i kampen mot korruptionen.
Le Hun Nghia berättar att alla partimedlemmar måste ha en bra livsstil. Privat egendom, som hus och bilar, måste redovisas. Mottagandet av gåvor har belagts med strikta regler, och det har införts begränsningar av hur länge man får sitta på höga poster där risken att korrumperas bedöms som stor.
För de som avslöjas med fingrarna i syltburken väntar öppna rättegångar, och, om de döms, stränga straff.
– Korruptionen är en stor utmaning. Vår kamp mot den har rönt framgångar, men den har också brister, säger Le Hun Nghia.
*
1994, när Bill Clinton var president, beslutade USA att häva sanktionerna mot Vietnam. Efter två decenniers frånvaro började åter kapitalister från imperialistmakten nummer ett att försöka tjäna pengar på den snabbt växande vietnamesiska marknaden, precis som företag från Europa och Asien.
Denna utveckling fick en rad vänsterröster och Vietnamvänner världen över att reagera. En vanligt förekommande kommentar var att Vietnam vunnit kriget men förlorat freden.
Resonemanget är förståeligt men ändå felaktigt.
Det går inte att säga annat än att det grundläggande vägval det vietnamesiska kommunistpartiet gjorde i mitten av 1980-talet var rationellt. Socialism kan inte byggas på fattigdom. Tack vare Doi Moi bröts det krigshärjade, fattiga och undervecklade landets isolering. Med hjälp av resurser utifrån har en bred majoritet av folket fått det bättre.
Ovanstående resonemang betyder inte att alla delar av förnyelsen ska försvaras. Det betyder inte heller att den nuvarande politiken, där den av utländska kapitalister ägda sektorn av ekonomin sakta men säkert växer, kan fortsätta hur länge som helst.
Det finns naturligtvis en gräns för när marknadsekonomin förlorar sin socialistiska orientering. När staten förlorar kontrollen och kapitalet blir den verkliga makthavaren. När fokuseringen på att tillfredsställa folkets behov underordnas storföretagens strävan efter högsta möjliga profit.
Vi tar upp ämnet med Nguyen Viet Thong, generalsekreterare i centralkommitténs teoretiska råd. Han ler när tolken översätter våra funderingar och svarar:
– Ja, det är en fråga också för oss kommunister i Vietnam.
Det är tydligt att detta diskuteras, och konstigt vore annars. Det finns inget facit för framtiden, som visar vart det ena eller det andra beslutet leder, och det uppstår ständigt nya utmaningar och problem.
Dessutom är Vietnam utsatt för påtryckningar utifrån. Nguyen Viet Thong berättar om hur kapitalistiska länder och företag försöker pressa Vietnam att liberalisera ekonomin och förändra sitt politiska system genom direkt sabotage. Som när priserna på ris drevs upp och folket började hamstra, eller när värdet på den vietnamesiska valutan Dong sänktes kraftigt i förhållande till dollarn. Grundfrågan, menar Nguyen Viet Thong, är att behålla en stark statsmakt med resurser att parerera sådana attacker.
– Det farliga är om den privata sektorn utvecklas snabbare än den statliga, och staten står svag. Då får vi problem.
1994, när Bill Clinton var president, beslutade USA att häva sanktionerna mot Vietnam. Efter två decenniers frånvaro började åter kapitalister från imperialistmakten nummer ett att försöka tjäna pengar på den snabbt växande vietnamesiska marknaden, precis som företag från Europa och Asien.
Denna utveckling fick en rad vänsterröster och Vietnamvänner världen över att reagera. En vanligt förekommande kommentar var att Vietnam vunnit kriget men förlorat freden.
Resonemanget är förståeligt men ändå felaktigt.
Det går inte att säga annat än att det grundläggande vägval det vietnamesiska kommunistpartiet gjorde i mitten av 1980-talet var rationellt. Socialism kan inte byggas på fattigdom. Tack vare Doi Moi bröts det krigshärjade, fattiga och undervecklade landets isolering. Med hjälp av resurser utifrån har en bred majoritet av folket fått det bättre.
Ovanstående resonemang betyder inte att alla delar av förnyelsen ska försvaras. Det betyder inte heller att den nuvarande politiken, där den av utländska kapitalister ägda sektorn av ekonomin sakta men säkert växer, kan fortsätta hur länge som helst.
Det finns naturligtvis en gräns för när marknadsekonomin förlorar sin socialistiska orientering. När staten förlorar kontrollen och kapitalet blir den verkliga makthavaren. När fokuseringen på att tillfredsställa folkets behov underordnas storföretagens strävan efter högsta möjliga profit.
Vi tar upp ämnet med Nguyen Viet Thong, generalsekreterare i centralkommitténs teoretiska råd. Han ler när tolken översätter våra funderingar och svarar:
– Ja, det är en fråga också för oss kommunister i Vietnam.
Det är tydligt att detta diskuteras, och konstigt vore annars. Det finns inget facit för framtiden, som visar vart det ena eller det andra beslutet leder, och det uppstår ständigt nya utmaningar och problem.
Dessutom är Vietnam utsatt för påtryckningar utifrån. Nguyen Viet Thong berättar om hur kapitalistiska länder och företag försöker pressa Vietnam att liberalisera ekonomin och förändra sitt politiska system genom direkt sabotage. Som när priserna på ris drevs upp och folket började hamstra, eller när värdet på den vietnamesiska valutan Dong sänktes kraftigt i förhållande till dollarn. Grundfrågan, menar Nguyen Viet Thong, är att behålla en stark statsmakt med resurser att parerera sådana attacker.
– Det farliga är om den privata sektorn utvecklas snabbare än den statliga, och staten står svag. Då får vi problem.
*
De stora frågorna om Vietnams framtid försvinner snabbt ur tankarna när man ger sig ut i Hanois trafik. Även skyddad i en bil och med bilbälte på är det då och då en nervös upplevelse. Att chauffören tvingas tvärnita eller kasta bilen åt sidan för att inte köra över en eller flera motorcyklister händer många gånger under en vecka.
Trafikkaoset i storstäderna är ett växande problem. Och det finns mycket annat som också måste lösas snart, frågor som vietnameserna själva lyfter fram. Som bristen på bostäder. Den bitvis undermåliga kvaliten på utbildning. Eller den i jämförelse med ett rikt industriland urusla arbetsmiljön: Hur mycket för tidigt dör arbetarna i kolgruvorna på grund av koldamm i lungorna? Hur mycket hör en textilarbetare efter några år i ett öronbedövande buller?
Det är viktigt att inte tappa perspektivet. Vietnam är fortfarande ett underutvecklat land, vilket Dinh The Huynh, chefredaktör för kommunistpartiets dagstidning Nanh Dan, påpekar:
– Efter många år av krig och fattigdom har vi sett 20 år av förbättringar för folket. Men jämfört med andra utvecklade länder har vi mycket kvar att göra. Vi får aldrig bli nöjda.
PATRIK PAULOV
Proletären nr 42, 2009
I kommande reportage…
…besöker vi det svenskstödda pappersbruket Bai Bang, som blivit en succé, och diskuterar den vietnamesiska folkmakten och förnyelsen av det politiska systemet.
Fakta om Vietnam
Befolkning
• Vietnam har 86 miljoner invånare. 86 procent tillhör folkgruppen Kinh, övriga fördelas på 53 etniska minoriteter. 75 procent av befolkningen lever på landsbygden.
Fattigdom
• 1986 levde 75 procent av vietnameserna i fattigdom, 1993 var andelen 58,3 procent och 2008 13,8 procent.
Mödradödlighet
• Hälsoindikatorerna för det vietnamesiska folket har förbättrats kraftigt och är enligt FN-statistik betydligt bättre än i länder på jämförbar ekonomisk nivå. Ett exempel är mödradödligheten, som 1990 uppgick till 233 per 100.000 födslar. 2007 hade antalet sjunkit till 75.
Ekonomisk utveckling
• Under perioden 1998-2008 var den ekonomiska tillväxten i genomsnitt 7,1 procent per år. BNP per capita har stigit från 200 US-dollar 1990 till 1024 USD 2008. Trots detta är Vietnam fortfarande fattigt. Även om jämförelser av olika ländernas BNP lätt kan bli missvisande säger det något att Sveriges BNP per capita är cirka 52000 USD, 50 gånger större än Vietnams.
Export och import
• Vietnams viktigaste exportvaror är råolja, kläder och textilier, fisk- och skaldjursprodukter, skor, ris och kaffe. Dess främsta exportmarknader är USA och EU följt av Japan, Australien och Kina. Det Vietnam främst importerar är kapitalvaror, oljeprodukter, textiler, stål, kläder och elektronik. De största importmarknaderna är Kina, Singapore, Taiwan och Japan.
Ägandets fördelning
• Vietnam har under Doi moi infört marknadsekonomi och välkomnat inhemska privata alternativ och utländskt kapital. Men staten har fortfarande en dominerande roll. Den växande inhemska privata sektorn består till största delen av väldigt små företag.
Ägandet i procent utifrån deras andel av BNP.
År 1990 2000 2008
Statligt: 40,2 38,5 34,4
Kollektivt: 10,1 8,6 6,0
Privat: 7,4 7,3 10,8
Hushåll: 36,0 32,3 30,1
Utlandsägt: 6,3 13,3 18,7
De stora frågorna om Vietnams framtid försvinner snabbt ur tankarna när man ger sig ut i Hanois trafik. Även skyddad i en bil och med bilbälte på är det då och då en nervös upplevelse. Att chauffören tvingas tvärnita eller kasta bilen åt sidan för att inte köra över en eller flera motorcyklister händer många gånger under en vecka.
Trafikkaoset i storstäderna är ett växande problem. Och det finns mycket annat som också måste lösas snart, frågor som vietnameserna själva lyfter fram. Som bristen på bostäder. Den bitvis undermåliga kvaliten på utbildning. Eller den i jämförelse med ett rikt industriland urusla arbetsmiljön: Hur mycket för tidigt dör arbetarna i kolgruvorna på grund av koldamm i lungorna? Hur mycket hör en textilarbetare efter några år i ett öronbedövande buller?
Det är viktigt att inte tappa perspektivet. Vietnam är fortfarande ett underutvecklat land, vilket Dinh The Huynh, chefredaktör för kommunistpartiets dagstidning Nanh Dan, påpekar:
– Efter många år av krig och fattigdom har vi sett 20 år av förbättringar för folket. Men jämfört med andra utvecklade länder har vi mycket kvar att göra. Vi får aldrig bli nöjda.
PATRIK PAULOV
Proletären nr 42, 2009
I kommande reportage…
…besöker vi det svenskstödda pappersbruket Bai Bang, som blivit en succé, och diskuterar den vietnamesiska folkmakten och förnyelsen av det politiska systemet.
Fakta om Vietnam
Befolkning
• Vietnam har 86 miljoner invånare. 86 procent tillhör folkgruppen Kinh, övriga fördelas på 53 etniska minoriteter. 75 procent av befolkningen lever på landsbygden.
Fattigdom
• 1986 levde 75 procent av vietnameserna i fattigdom, 1993 var andelen 58,3 procent och 2008 13,8 procent.
Mödradödlighet
• Hälsoindikatorerna för det vietnamesiska folket har förbättrats kraftigt och är enligt FN-statistik betydligt bättre än i länder på jämförbar ekonomisk nivå. Ett exempel är mödradödligheten, som 1990 uppgick till 233 per 100.000 födslar. 2007 hade antalet sjunkit till 75.
Ekonomisk utveckling
• Under perioden 1998-2008 var den ekonomiska tillväxten i genomsnitt 7,1 procent per år. BNP per capita har stigit från 200 US-dollar 1990 till 1024 USD 2008. Trots detta är Vietnam fortfarande fattigt. Även om jämförelser av olika ländernas BNP lätt kan bli missvisande säger det något att Sveriges BNP per capita är cirka 52000 USD, 50 gånger större än Vietnams.
Export och import
• Vietnams viktigaste exportvaror är råolja, kläder och textilier, fisk- och skaldjursprodukter, skor, ris och kaffe. Dess främsta exportmarknader är USA och EU följt av Japan, Australien och Kina. Det Vietnam främst importerar är kapitalvaror, oljeprodukter, textiler, stål, kläder och elektronik. De största importmarknaderna är Kina, Singapore, Taiwan och Japan.
Ägandets fördelning
• Vietnam har under Doi moi infört marknadsekonomi och välkomnat inhemska privata alternativ och utländskt kapital. Men staten har fortfarande en dominerande roll. Den växande inhemska privata sektorn består till största delen av väldigt små företag.
Ägandet i procent utifrån deras andel av BNP.
År 1990 2000 2008
Statligt: 40,2 38,5 34,4
Kollektivt: 10,1 8,6 6,0
Privat: 7,4 7,3 10,8
Hushåll: 36,0 32,3 30,1
Utlandsägt: 6,3 13,3 18,7