Chávez insåg socialismens nödvändighet

Det kommer att skrivas och sägas mycket om Hugo Chávez framöver. Redan timmarna efter att han dödförklarats var det tydligt att borgerligheten världen över fortsätter angripa honom i samma anda som tidigare. Det är inget konstigt i det. Chávez är död, men den rörelse han stod i spetsen för, och de idéer han representerade, lever vidare hos förtryckta folk och nationer och hos progressiva rörelser i väst. Det är det som skrämmer högerkrafter världen över.

Även om den ”bolivarianska revolutionen” inte vilade på en person, måste vi erkänna att Chávez satt sin personliga prägel på utvecklingen i Venezuela, men också på världspolitiken under det senaste decenniet. Hans allt för tidiga bortgång kommer att märkas.

Själv minns jag tydligt ett av de första tillfällena jag hörde honom tala. Det var sommaren 2005 i samband med Världsungdomsfestivalen, vilken Venezuela stod värd för. Chávez var engagerad och entusiasmerande samtidigt som han talade med politisk skärpa och klarsynthet. Talet framkallade jubel och skratt och gav framtidshopp. Det övergripande budskapet gick inte att misstolka:

”Idag måste vi säga som Karl Marx och Rosa Luxemburg: Vårt val står mellan socialism och barbari!”

Under Chávez fjorton år vid makten har Venezuela gjort oerhörda framsteg vad det gäller fattigdomsbekämpning och förbättrandet av levnadsförhållandena för folkmajoriteten. Även borgerliga krafter tvingas erkänna denna sida av Chávez politik. En liknande utveckling har följt i flera andra länder i Latinamerika, vars folk tidigare utsatts för nyliberal chockterapi.

Detta är oerhört positivt. De sociala satsningarna har haft en livsavgörande betydelse för tiotals miljoner människor i denna del av världen.

Men det som utmärker Chávez, och som vi kommunister bör framhålla, är hans insikt om nödvändigheten av att gå bortom reformerna, insikten om att det som måste till är ett systemskifte.

När Hugo Chávez tillträdde som president 1999 var han, enligt egen utsago, inspirerad av den brittiske Labourledaren Tony Blair. Den venezuelanske ledaren trodde naivt nog på ”en kapitalism med mänskligt ansikte”. Det var vägen till ett bättre liv för de fattiga.

Men det dröjde inte många år innan han insåg att det existerande ekonomiska sys-temet inte är förenligt med verklig rättvisa och demokrati; att den enda lösningen är att avskaffa den rovgiriga, människofientliga och klimatförstörande kapitalismen.

Det var också budskapet från Chávez när han gästade ett snövitt Köpenhamn i december 2009. Han framförde det inför världens ledare på FN:s klimattoppmöte, och han framförde det inför oss som samlats till ett solidaritetsmöte för att lyssna på honom, Bolivias president Evo Morales, Kubas vicepresident Estaban Lazo och andra ledare från den regionala samarbetsorganisationen ALBA.

”Den socialism som de trodde var död har återuppstått. Sydamerikas och Karibiens revolution kommer att spridas mot Europa, mot Danmark. Det är livets revolution! Kärlekens revolution! Det tjugoförsta århundradets revolution! Och det är en absolut nödvändig revolution, som mänsklighetens framtid hänger på.”

Det var uppenbart att Chávez trivdes när han stod på scenen och talade till vanliga människor, långt från FN-mötets fina salonger. Det var här han såg förändringens krafter. Chávez uppmanade åhörarna att organisera sig och rekommenderade alla att läsa Kommunistiska Manifestet. Han deklarerade samtidigt att han är feminist, eftersom en framtida socialistisk värld måste vara feministisk.

”Revolutionen i norr kommer. Jag känner det. Folken i norr, förena er med folken i söder och låt oss genomföra den stora världsrevolutionen mot imperialismen, kapitalismen och döden… Revolutionärer, låt oss rädda denna värld, låt oss rädda framtiden.”

Visst är det så att det systemskifte Chávez framhöll som nödvändigt inte förverkligats ens i Venezuela. Kapitalets ägande och makt har minskats och kringskurits, men ännu inte brutits.

Men att i ord ta ställning för kapitalismens avskaffande är också betydelsefullt. Chávez var den förste av de nya folkvalda vänsterledarna i Latinamerika som slog fast att borgerlighetens dödförklaring av socialismen är förhastad.

Därmed lyftes åter socialismen fram som ett levande och reellt alternativ till ett system i djup kris. Att visionen om en framtid bortom kapitalismen finns med i den offentliga debatten utgör ett stöd till antikapitalistiska rörelser världen över.

Det finns ytterligare en sida där Chávez utmärkt sig och som är viktig att komma ihåg. Det är hans konsekventa ställningstagande för förtryckta nationer och folk mot imperialismen.

”USA är det våldsammaste, grymmaste imperium historien känner”, förklarade Chávez på den antiimperialistiska tribunal som hölls under Världsungdomsfestivalen 2005. Han gav flera exempel, från atombomberna över Hiroshima och Nagasaki under Andra världskriget till de aktuella ockupationerna av Afghanistan och Irak.

När Israel året därpå anföll Gaza och Libanon talade Chávez om ett USA-stött folkmord. Venezuela kallade hem sin representant i Israel och bröt senare de diplomatiska förbindelserna. Agerandet väckte bred sympati bland palestinier och andra folk i Mellanöstern. De överraskades av att en president, som varken var arab eller muslim, agerade mer kraftfullt än de arabiska ledarna.

När jag reste runt i Libanon ett par månader efter Israels förödande anfallskrig sommaren 2006 såg jag affischer med den libanesiska motståndsledaren Hassan Nasrallah sida vid sida med affischer på den venezuelanske presidenten. Chávez växande popularitet i denna del av världen uppmärksammades av al-Jazira, som kallade honom ”Chávez av Arabien”.

Samma principiella hållning intog Chávez mot Natos angrepp på Libyen och mot imperialismens pågående krig via ombud mot Syrien. Till exempel har Venezuela fortsatt att leverera olja till Syrien och dess drabbade folk, trots skarp kritik från sanktionsivrarna USA och EU.

När Chávez svor presidenteden i januari 2007, efter att för tredje gången ha vunnit ett presidentval, gav han ett högtidligt löfte:

”Jag svär inför folket och fosterlandet att jag varken ska vila min kropp
 eller min själ, att jag ska viga mina dagar och nätter och hela mitt 
liv för byggandet av den venezuelanska socialismen, av ett nytt 
politiskt system, ett nytt socialt system, ett nytt ekonomiskt 
system… Tiden har kommit för att göra slut på privilegierna, 
ojämlikheten, och inget kan stoppa revolutionens framfart…”

Chávez höll sitt löfte. Han arbetade för revolutionen, ända tills sjukdomen slutligen tog hans liv. Det är tragiskt och en stor förlust för den progressiva rörelsen. Men behovet av ett systemskifte kvarstår – i Venezuela såväl som i övriga världen. För oss antikapitalister och antiimperialister finns mycket kvar att göra.