Kommentar: Trots minusräntan – allt tyder på att krisen är på väg

Förra veckan beslutade Riksbanken att låta sin viktigaste styrränta, reporäntan, ligga kvar på minus 0,25 procent. Inlåningsräntan är nu minus 0,35 procent. Minusräntor över stora delar av den kapitalistiska världen speglar den kris det ekonomiska systemet befinner sig i.

Riksbanken fungerar som en bank för affärsbankerna. Om dessa har brist på pengar kan de låna i Riksbanken. Om de tvärtom har överskott på pengar kan de sätta in dem på konto hos Riksbanken. I ”normala” tider får de ränta på dessa pengar. Men nu är det inte normala tider.

Kapitalistiska företag världen över har sammantaget ett jättelikt överskott av ackumulerat kapital i form av pengar. Jakten på maximal profit ihop med ”otillräckliga” profitutsikter gör att företagen inte använder sina jättelika vinster till sådana investeringar som deras vinster skulle kunna göra möjliga.

Resultatet blir att efterfrågan på investeringsvaror sjunker (den sjunkande orderingången för Volvo lastvagnar är ett exempel).

Ett alternativt sätt att använda överskottskapitalet är att köpa aktier i det egna företaget. Det är det som gör att aktiekurserna stiger dag efter dag, till synes utan ände. Stigande aktiekurser är också avgörande för de bonusar som de högsta ledningarna tilldelar sig varje år.

Ett annat sätt är att företagen helt enkelt sätter in pengarna på konto i en affärsbank för att på så sätt både ha dem kvar och ändå – kanske – få någon ränta på dem. Följden blir att bankernas kassor svämmar över.

Vad ska bankerna göra med pengarna? De skulle kunna öka sin utlåning, men efterfrågan på lån är otillräcklig, även med dagens låga räntor. För bankerna återstår då möjligheten att sätta in dem på konto hos Riksbanken. Det är detta Riksbanken vill förhindra med sin minusränta.

Bankerna måste alltså betala för att få ha sina pengar insatta på konto hos Riksbanken. Om en bank sätter in en miljon kronor, så har den efter ett år kvar 996.500 kronor (eftersom inlåningsräntan är minus 0,35 procent).

Avsikten med detta är att förmå bankerna att hellre låna ut pengar. Dessutom skall företag förmås investera istället för att spara pengar på konto i en affärsbank.

Efterfrågan på konsumtionsvaror har tills vidare någorlunda hållits uppe – människors behov svarar för det. Men allt fler har tvingats låna, framför allt för att ha någonstans att bo. 

Hushållens genomsnittliga skuldkvot (skulden i förhållande till disponibel inkomst) har fördubblats de senaste 20 åren. I slutet av förra året var den 186,8 procent. Det vill säga: Ett genomsnittligt hushåll skulle behöva hela inkomsten från ett år och 10 månader för att betala sin skuld.

Hushållens skulder stiger snabbare än deras inkomster. Jakten på maximal profit håller lönerna nere.

Annat förhåller det sig med företag. De köper – investerar – endast om de anser att profitutsikterna är tillräckligt goda.

Eftersom de brottas med det som Marx kallade ”profitkvotens fallande tendens”, alltså i deras tycke för låga vinster, låter de i stor utsträckning bli att investera. Pengarna samlas på hög, efterfrågan blir för låg, och kapitalismen hemsöks av sin ständige följeslagare: Överproduktionskrisen (överproduktion i förhållande till vinstgivande betalningsförmåga, inte i förhållande till behov).

Krisen blir först synlig på investeringssidan, och trots att många – kanske de flesta – företag uppvisar jättelika vinster, är de inte nöjda utan planerar nedskärningar av antalet anställda. Och då drabbas också efterfrågan på konsumtionsvaror.

Allt tyder på att det är dit vi är på väg nu. Trots Riksbankens – och andra centralbankers – minusränta.