Varning för USA-styrd kampanj för intervention i Myanmar

Sedan kuppen i Myanmar den 1 februari har västmedia fyllts av rapporter om militärens våld mot demokratitörstande demonstranter. Nu varnar motröster för att krafter bakom den intensiva mediekampanjen lobbar för en förödande utländsk intervention, likt Libyen 2011.

Ingen förnekar att militären i Myanmar, Tatmadaw, slagit ner hårt och brutalt på protesterna. Men det är svårt att veta exakt hur pålitliga uppgifter om antal fängslade och döda är, samtidigt som våldet som delar av Tatmadaws motståndare använder tonas ner – precis som när protesterna i Syrien bröt ut 2011, ett annat land som förstörts av utländsk inblandning efter ett massivt ensidigt propagandakrig.

I bakgrunden finns som alltid imperialistiska intressen. För USA hägrar möjligheten att antingen få ett USA-vänligt styre på gränsen till Kina, eller att stoppa kinesiskt inflytande och kinesiska infrastrukturprojekt i landet genom att underblåsa ett inbördeskrig.

Som journalisten Kit Klarenberg visar i en artikel i webbtidningen Grayzone hänvisar många stora mediebolag, som BBC, al-Jazira, Deutsche Welle och Reuters, i sin rapportering från Myanmar till ett fåtal USA-finansierade källor. En av de främsta är hemsidan Myanmar Now, som enligt en artikel i Columbian Journalist Report finansieras av ökända National Endowment for Democracy, NED.

NED, som bildades 1983 med målet att ”stärka demokrati utomlands”, får sina pengar från den amerikanska staten genom lika ökända USAID, som lyder under utrikesdepartementet. NED har beskrivits av sina egna chefer som en fortsättning på CIA:s arbete: ”Mycket av det vi gör idag gjordes för 25 år sedan i hemlighet av CIA”, sade NED:s dåvarande ordförande Allen Weinstein 1991, och hans företrädare Carl Gershman sade 1986 att NED bildades för att ”det skulle vara hemskt för demokratiska grupper runtom i världen att ses som CIA-finansierade. Det såg vi på 1960-talet och därför har det avslutats”.

I Kit Klarenbergs artikel tar han som exempel Myanmar Nows beskrivning av en påstådd massaker den 9 april i staden Bago, där minst 82 människor dödades, enligt Myanmar Nows källa som för statistisk över fängslade och döda. I artikeln, som citerats av internationella medier, står att såväl kropparna som blod och spår av soldaterna som skulle utfört attacken varit bortstädat redan morgonen därpå.

Källan är Assistance Association for Political Prisoners, AAPP, som också används flitigt av västmedia. Thailandbaserade AAPP bildades och leds av Ko Bo Kyi, som lyfts fram på NED:s hemsida som en av NED:s samarbetspartners. 

AAPP räknar alla fängslade i Myanmar som politiska fångar, eftersom organisationen menar att Tatmadaw arresterar demonstranter på falska grunder. Det stämmer säkert, men innebär samtidigt att AAPP räknar även de som gör sig skyldiga till verkliga brott som politiska fångar om de fängslas, och som enligt organisationen bör få amnesti. Där inräknas till exempel dem som attackerat kinesiskprojekterad infrastruktur i landet. 

Kina och Myanmar samarbetar bland annat om en olje- och gasledning, som går från Kyaukpyu i sydvästra Myanmar och gör att Kina kan transportera olja direkt från Bengaliska viken istället för att ta omvägen runt Malackasundet söder om Malaysia. Samtidigt genererar naturgasen som finns i området elektricitet som gjort att stora delar av centrala Myanmar för första gången haft tillgång till el 24 timmar om dygnet, sedan gasledningen öppnades 2013.

Olje- och gasledningen är en viktig del av Kinas Belt and Road Initiative, BRI, den så kallade nya sidenvägen, och i protesterna efter kuppen har bland annat Reuters rapporterat att ledningen attackerats av aktivister som protesterar mot militärjuntan. Anledningen ska vara ilska över att Kina inte har fördömt Tatmadaws maktövertagande.

Den politiken följer dock bara Pekings linje att inte lägga sig i vilka som styr i andra länder, och även NLD-regeringen, som leddes av den nu fängslade Aung San Suu Kyi, styrde på nåder från Tatmadaw. Kanske handlade kuppen den 1 februari mest om att säkra general Min Aung Hlaings och hans närmastes fortsatta tillgång till de ekonomiska tillgångar militären kontrollerar. Den verkliga makten hade de redan.

Därför klingar ropen på en återgång till demokrati falskt. Det fanns knappast någon verklig demokrati i Myanmar i höstas heller, när Aung San Suu Kyis NLD-parti vann ett val som hundratusentas rohingyer, i västra Myanmar och som flytt över gränsen till Bangladesh, inte fick varken kandidera till eller rösta i. En folkgrupp i det etniskt splittrade Myanmar som i åratal förföljts av militären, med Aung San Suu Kyis goda minne. 

I vilket fall bör man, när man läser om folkliga protester mot Kinas investeringar i Myanmar, veta att USA haft sitt finger med också där. 2011 inleddes protester som tillsammans med uppblossade stridigheter mellan Tatmadaw och den lokala gerillan KIA stoppade bygget av en stor damm i norra Myanmar. 

Miljöorganisationer och boende i området varnade för stora översvämningar och ödelagd åkermark. Senare visade läckta dokument från Wikileaks att många av organisationerna som protesterat mot bygget var finansierade av USA:s ambassad.

Det finns utan tvekan ett enormt folkligt motstånd mot kuppen, som med fredliga och helt legitima medel protesterar mot juntan och för ett mer demokratiskt och rättvist samhälle. Ingen kan förneka hundratusentals arbetare deras fulla rätt att strejka mot ett diktatoriskt styre som i decennier inneburit usla villkor för arbetarna i Myanmar.

Men här finns också ingredienser att vara uppmärksam på. En organisation som koordinerar internationellt stöd till centralorganisationerna och fackförbunden som utlyst strejk är Washingtonstyrda Asian Pacific American Labor Alliance, som lyder under den amerikanska fackliga centralorganisationen AFL-CIO.

Inte minst under kalla kriget var det antikommunistiska AFL-CIO starkt kopplat till CIA, och har en lång historia av inblandning i andra länder för att främja USA:s intressen. I destabiliseringen av Chile inför kuppen 1973 fick till exempel strejkande lastbilsförare pengar av AFL-CIO:s underavdelning American Institute for Free Labor Development, AIFLD, som också finansierade contragerillan i Nicaragua på 1980-talet. 

På senare år har AFL-CIO stött centralorganisationen CTV i Venezuela, som allierade sig med högern mot Hugo Chavez regering i början av 2000-talet och var inblandad i kuppförsöket mot Chavez 2002. Det gjorde man genom den organisation som 1997 ersatte AIFLD och tre andra underorganisationer inom AFL-CIO: Solidarity Center. Idag har Solidarity Center verksamhet i fler än 60 länder och finansieras till största delen av USAID och NED.

En märklig figur att hålla koll på i sammanhanget är en viss Andrew Tillett-Saks, som befinner sig i Myanmar, är anställd av Solidarity Center och som på sin Twitter beskriver sig som facklig organisatör som ”för närvarande bygger arbetarrörelsen i Sydostasien”.

Andrew Tillett-Saks ”bygger just nu arbetarrörelsen i Sydostasien”, enligt egen utsago. När han inte ber sitt USA intervenera militärt i Myanmar.

Andrew Tillett-Saks är mycket aktiv i lobbyarbetet för fackföreningarna som strejkar mot kuppen, och har samtidigt öppet kallat på en utländsk intervention. I en nu borttagen tweet från den 4 april, som fortfarande går att googla fram, säger han i en videosnutt att: ”Om USA står med demokrati – och detta är det mest svartvita, tydliga fall jag någonsin sett av demokrati mot tyranni, och frihet mot diktatur – bör USA intervenera på vilket sätt som helst de fysiskt kan, med militären, ge vapen till folket, gör vad som helst som de måste göra för att stå med folket.”

Det är ett budskap som också synts på skyltar och i ljusmanifestationer i bland annat huvudstaden Naypyidaw: R2P. Det står för Responsibility to Protect (skyldighet att skydda), en princip som antogs av FN:s generalförsamling 2005. R2P användes sedan för den Natoledda interventionen i Libyen 2011.

Men vad en amerikansk intervention skulle innebära finns det redan facit på: Irak, Libyen och Syrien. Fullständigt förstörda länder och inbördeskrig som aldrig tar slut. De ingredienserna saknas inte heller i Myanmar, som redan har ett sedan decennier pågående lågintensivt inbördeskrig.

En av flera etniska minoriteter som har en väpnad milis som för krig för självstyre är kachinfolket i norra Myanmar och dess redan nämnda KIA, Kachin Independence Army. 

KIA och andra gerillagrupper i Myanmar har sina rötter i den gamla koloniala armén. När britterna styrde landet (1824-1948) gjorde de det genom samma söndra och härska-taktik som dagens imperialistmakter fortfarande använder. Den största etniska gruppen, burmeser, var länge förbjudna att ingå i den koloniala armén, som istället utgjordes av de olika minoriteterna. Tatmadaw består idag till största delen av etniska burmeser.

I samband med att den gamla kolonialmakten lämnade Burma (det gamla namnet på Myanmar) bildade britterna hela kachinbataljoner för att försvara områdena som återtagits från Japan, som invaderade Burma under andra världskriget, och både Storbritannien och USA har därefter fortsatt stödja dem. 

En annan väpnad grupp är Karen National Liberation Army, som förra veckan ska ha tagit över en militärbas i östra Myanmar. Flygbaser i centrala Myanmar ska också ha attackerats av raketbeskjutning förra veckan.

Den 24 april enades den sydostasiatiska samarbetsorganisationen ASEAN om ett femstegsprogram för Myanmar, med ett omedelbart slut på våldet från alla parter som första punkt och dialog som andra. 

Hur svårt det än ser ut just nu är det också vägen fram för att till slut få en varaktig fred och demokrati i Myanmar. Att ösa bensin på elden med en imperialistisk intervention är i alla fall helt säkert det värsta som kan hända folket i Myanmar, oavsett vilken etnisk grupp de tillhör.