Hur kunde Sverige bli så ojämlikt?

Ny statistik visar att 1900-talets välfärdssamhälle bara var en parentes. Kapitalismens naturliga tillstånd är ökande klass-klyftor och kapitalkoncentration.

Det är förstås sant att Sverige har varit och fortfarande är ett för arbetarklassen bättre land att leva i än många andra. Under 1900-talet tillkämpade vi oss en välfärd som gjorde livet drägligt för de allra flesta arbetare och ännu har vi det globalt sett relativt bra ställt.

Jämfört med de många fattiga länder som härjas av krig och ekonomisk plundring har vi det naturligtvis väldigt gott ställt. Vår levnadsstandard och vår välfärd är i mycket ett resultat av 1900-talets klasskamp

År 1917 utbröt en kommunistisk revolution i Ryssland. De rikas tillgångar och företag beslagtogs och användes till att bygga upp ett Sovjetunionen som – med dess fel och brister – gav människor en grundläggande välfärd och förvandlade stora delar av det djupt fattiga Östeuropa till moderna välfärdssamhällen.

Detta satte givetvis skräck i västs rika kapitalistklass. Välfärd gick väl an, men att ge upp sin makt och sina rikedomar helt var otänkbart.

På hemmafronten, i Sverige och i resten av Västeuropa, såg de rika hur arbetare och vanligt folk krävde allt mer. Under trycket av denna klasskamp valde det svenska näringslivet, kapitalisterna, att kompromissa. Socialdemokraterna och facket blev samarbetspartners.

För företagen innebar det något lägre vinster och för arbetarklassen innebar det ökad levnadsstandard och välfärd. Företagens vinster var trots detta fortfarande enorma tack vare högkonjunkturen efter kriget. Inte minst tack vare en allt mer ojämlik imperialistisk världsordning.

Allt detta gjorde att klassklyftorna och ojämlikheten under många år minskade. Men i slutet av 1970-talet vände utvecklingen. I Sverige och i resten av världen.

Efter flera år av hårdnande klasskamp började borgarklassen återigen få övertaget. Under 1980-talet stärktes detta övertag och när Sovjetunionen föll upplevde både kapitalister och den ideologiska högern att ”slaget var vunnet”.

Tiden sedan dess har i stort sett präglats av de rikas och högerns offensiv. All statistik visar att klassklyftorna ökat sedan slutet av 1970-talet och framförallt tagit fart sedan 1990-talet. Framförallt har de rika blivit oerhört mycket rikare.

Enligt Statistiska Centralbyrån är den rikaste procentens ökning sedan 1970 förvisso fullt synlig, men marginell. Nationalekonomerna Jesper Roine och Daniel Waldenström har dock visat att den verkliga ökningen är betydligt kraftigare. Anledningen är att SCB varken räknat med svenska kapitalister med utländska bostadsadresser eller dessas tillgångar utomlands och i onoterade bolag.

Räknas detta in framträder en kurva som placerar Sverige i särklass globalt sett. Få länder har sett en sådan kraftig koncentration av rikedomar hos de rikaste de senaste 30 åren. Idag äger en procent av Sveriges befolkning 40 procent av rikedomarna.

Under många år har borgerliga ekonomer hävdat att kapitalism och liberalism automatiskt leder till en sorts rikedomsutjämning. Det stämmer alltså inte.

Nyligen presenterade den franske ekonomen Thomas Piketty ett mastodontverk med titeln ”Kapitalet på 2000-talet” som genast fick visst genomslag i affärsvärldens tidningar. Piketty har som förste ekonom fört en allomfattande statistik över de rikas förmögenheter sedan 1800-talet och hans slutsatser är i grunden det som marxister hävdat ända sedan Karl Marx skrev Kapitalet, att kapital och rikedom inte ”sipprar ner” till folket, utan tvärtom tenderar att koncentreras i allt högre grad hos de rika.

Välfärdssamhället var alltså bara en parentes, ett resultat av 1900-talets klasskamp och storpolitik. Vill vi vända utvecklingen finns bara ett alternativ, att återigen ta till kamp.

Sverige ett extremt rikt land. För att bygga ett rättvist samhälle måste vi förr eller senare ta tillbaka de rikedomar som folket skapat – expropriera expropriatörerna som Karl Marx sa.