Vietnamaktivisten som inte ger upp

– Jag slutade gymnasiet på fredag och började på Euroclean på måndag. På tisdagen kom fackordföranden och skrev in mig i Metall fast jag började på kontoret. Pappa som jobbade på lagret hade skickat honom. Sedan dess har jag alltid varit med i facket.

Vi träffas utanför hennes arbetsplats Tvätteriet i Alingsås där Ingela Eriksson Thelin just stämplat ut för dagen men ännu inte bytt från sina vita arbetskläder. Vi tar oss in på fackexpeditionen som på sena eftermiddagen är en lugn plats för ett samtal.

Att vara organiserad är självklart och signifikativt för Ingela Eriksson Thelin. Sedan tonåren har hon varit djupt politiskt engagerad, först i den antiimperialistiska kampen och sedan som kommunist. Ett engagemang som hon senare i livet också parat med fackliga uppdrag, för närvarande som huvudskyddsombud på Tvätteriet.

– Som 18-åring fick jag mitt första jobb på Euroclean som tillverkade högtrycks-tvättar men hann bara jobba ett år innan fabriken i Alingsås lades ner. Jag följde med i flytten till Åmål men det blev bara en månad där. Faktiskt den enda gången jag bott utanför Alingsås.

– Det kändes förstås inget vidare att gå arbetslös och jag flyttade hem igen. Efter tre månader fick jag nytt jobb som maskinskötare på Almedals fabriker. Det är faktiskt den enda gången jag varit arbetslös under drygt 40 år i arbetslivet.

Minnena från uppväxten i Alingsås under 1950- och 60-talen är mest ljusa. Många kompisar i skolan, visserligen stora klasser med över 30 elever men det var en annan tid och ett annat lugn än idag.

– Men visst fanns det de som var utsatta för mobbing. Men det talades inte om sådant på den tiden.

Hon beskriver sin barndoms Alingsås som en liten stad, med cykelavstånd till allt. En industristad där beklädnadsindustrin dominerade men också med Electrolux, Assa Stenman och flera mindre metallindustrier. För att inte tala om godisfabriken Karamellpojkarna.

– Var du uppväxt här så kände du nästan alla. Så är det inte längre. Här finns många inflyttade, särskilt från Göteborg och det som byggs är dyrt. När jag som liten gick på stan med pappa så hälsade han till höger och vänster hela tiden.

• Gick du inte ut med mamma?
– Nej, bara om vi var ute hela familjen. Mamma skötte nog hemmet och så var jag lite av pappas flicka.

Hon var mittentösen i en syskonskara på tre tjejer. När hon var två år så flyttade familjen från lägenhet till eget litet hus på Nolby.

– Morfar hjälpte mamma och pappa med pengar så de kunde köpa. Sedan byggde de ut och smällde upp väggar så vi syskon fick egna rum. 56.000 kronor kostade huset 1956 och pappa bor kvar än idag. Mamma dog för två år sedan.

Fadern jobbade på Kabom, Konfektions AB Oscar Molander, som lades ner 1965, sedan på Euroclean och efter arbetslöshet fick han jobb som vaktmästare på Frälsningsarmén i Göteborg. Modern var hemmafru när barnen var små.

– Innan hon gifte sig jobbade mamma som hembiträde i familj. När hon åter gick ut i arbetslivet var det som hemsamarit. Hon hade ”sina” gamla som hon åkte hem till och lagade mat.

– Jag har inte vuxit upp med stora ekonomiska resurser. Men jag upplevde aldrig att jag var fattig. Vi hade ingen bil och tv köpte vi så sent som 1968. Mina systrar och jag fick betala en hundring var till den. Det var till något VM, vi var idrottsintresserade.

• Hur minns du tonåren i den lilla industristaden Alingsås?
– Som femtonåring blev jag engagerad i FNL-gruppen, så jag hade full sysselsättning och en fin gemenskap. Jag hade börjat vakna upp och se vad som hände i världen. Det var kriget i Biafra och så fick jag Che Guevaras dagbok i julklapp.

– En dag var jag ute på stan med en kompis. Då stod en kille på bron mellan torgen med insamlingsbössa till FNL. På skoj lade jag i lite småpengar, men han tackade så mycket. Då skämdes jag och bestämde mig för att ta reda på vad detta är.

Den händelsen 1969 ändade i att Ingela Eriksson Thelin tog kontakt först med FNL-gruppen i Göteborg och sedan med gruppen i Alingsås. Som så många andra tonåringar vid denna tid uppfylldes hon av kampen mot USA:s grymma krigföring i Vietnam. Mötet med FNL-killen på bron blev början till ett livslångt engagemang i den internationella solidaritetens och kommunismens tjänst.

– Vi var flera i min klass i gymnasiet som blev FNL:are. Gruppen bestod av 25-30 medlemmar och vi träffades i någon av medlemmarnas lägenhet. Det var intressanta diskussioner i vår grupp och när debatten kom som handlade om det var så att USA bara var elaka eller om det fanns andra krafter bakom kriget i Vietnam så började jag se ett större mönster.

FNL-rörelsen splittrades och de som såg ett samband mellan kampen mot USA-imperialismen och arbetarkampen mot kapitalismen i det lilla imperialistiska landet Sverige bildade SFIF, Solidaritetsfronten för Indokinas folk. Det var en fortsättning på splittringen inom det unga marxist-leninistiska rörelsen som ledde till att revolutionärerna bildade KFML(r).

– Hela vårt FNL-gäng gick med i SFIF, utom någon som var med i SSU. Själv gick jag sedan med i SKU(ml), kommunisternas ungdomsförbund och några år senare 1974 eller -75 blev jag medlem i KFML(r). Det var också i partiarbetet jag träffade min man som då jobbade på Assa Stenman.

Vid denna tid arbetade hon på Almedals fabriker med att slipa färdig cord till bland annat jeanstyg och att skära upp manchester.

– Vi fick trä in nålar i tyget och så löpte en rund kniv i varje spår som skar upp tyget till bred eller smal manchester. Arbetet var tråkigt och vi var väldigt styrda av maskinen.

• Hur var den fackliga aktiviteten på Almedals?
– Jag var med på fackmötena och en gång yttrade jag mig. Jag minns inte vad det handlade om utom att det var någon som talade om att arbetsgivaren har sagt det och det. Men det ska väl inte vi ta hänsyn till, var min replik.

– Några dagar senare kom några tanter från en annan avdelning och frågade om jag ville vara med i styrelsen. Men på den tiden tog vi kommunister inga sådana fackliga uppdrag.

Det sämsta på Almedals var tvåskiftet som gjorde att Ingela Eriksson Thelin inte kunde inte vara med på aktiviteter i Vietnamarbetet.

– Men arbetskamraterna var bra och vi var tre som var lika gamla som hade roligt tillsammans. Extra roligt var det på kvällsskiftet när arbetsledaren gått hem. Men när Kent åkte in i lumpen och Annika började läsa så sade jag upp mig 1975.

Istället började hon arbeta dagtid som sömmerska på Martinette. Firman tillverkade en byxa som var välkänd under namnet ”Alla stjärtars byxa”.

– Det var ackord och jag overlockade kjolar nertill, det är en avancerad zick-zack. Någon tid var jag på en automat som overlockade byxben. Jag lade in tre byxben och så syddes de i maskinen. Sedan tre byxben till…

– Proletären gjorde reportage på Martinette när jag var där och en av de som intervjuades då jobbar nu här på Tvätteriet. Men efter ett par år så gick det sämre för Martinette och många varslades om uppsägning.

• Hur var ditt politiska arbete under denna tid?
– Jag sålde tidningar på stan, inte på jobbet. Under tiden med FNL och SFIF men också med SKU(ml) och Kommunistiska Partiet så hände det att vi fick en massa skit när vi stod med tidningarna. Men man var aldrig ensam och vi var pålästa och kunde försvara oss i diskussionerna. Särskilt när det gällde Vietnam så kunde vi väldigt mycket.

När Ingela Eriksson Thelin varslades från Martinette 1977 så fanns det två arbets-platser i Alingsås med lediga jobb. Den ena var en liten industri med tvåskift och den andra var Tvätteriet. Så valet var lätt.

– Jag fick ett halvårsvikariat på Tvätteriet direkt som reparationssömmerska. Men efter första dagen så satte jag mig i soffan hemma och grät. Visst hade jag blivit bra mottagen på det nya jobbet, men det kändes tungt att gå från gamla arbetskamrater till nya.

– Det var ackordsarbete. På den tiden hade tvätteriet en dålig arbetsmiljö. Jag lagade draglakan till sjukhusen. Min arbetsplats var sysalen, vi var säkert 30 sömmerskor på den tiden, idag är här två. Det är billigare att köpa nytt än att laga.

Vimplarna på bokhyllan i fackexpeditionen berättar att tvätteriarbetarna varit organiserade först i Statsanställdas förbund men sedan i Kommunal. Numera ägs och drivs Tvätteriet i Alingsås av Region Västra Götaland och är ett av de tidigare så vanliga samhällsägda tvätterierna som inte har privatiserats.

– Förr tvättades all landstingstvätt offentligt. Idag finns det bara kvar fem landstingsägda tvätterier i hela landet. Här jobbar idag 280 kommunalare och vi tvättar till hela Västra Götalandsregionen och till landstinget i Värmland.

– Efter tio år som sömmerska fick jag jobb med att avsyna och att vika och packa efter tvätt. Innan tvätt tömmer vi fickor och viker ner byxben och räknar hur många byxor varje kund skickat in till firman. Numera tvättar vi också till industrikunder.

• Berätta om ditt fackliga arbete.
– Jag har aldrig stuckit under stol med mitt kommunistiska engagemang. Jag delar alla flygblad utanför entrén till Tvätteriet, det har jag alltid gjort, i början fick jag hjälp när det var på dagtid. Jag säljer Proletären och affischerar på min cykel som står så att alla ser den.

Det var Ingela Eriksson Thelins lösning när en chef förbjöd henne att affischera med Kommunisternas budskap på jobbets anslagstavlor. Orädd och påhittig är hon, bra karaktärsdrag i det politiska arbetsplatsarbetet.

– Fackligt aktiv blev jag redan 1980. När skyddsombudet skulle gå i pension så frågade de mig om jag ville ta över. På den tiden var det bara sossar i klubbstyrelsen och där ville de inte ha med en sådan som jag.

– Med tiden försvann de gamla gråsosse-gubbarna, ja det fanns väl några kvinnor också. Vi är knappt 80 procent kvinnor på jobbet. Jag blev huvudskyddsombud och kom med i klubbstyrelsen 1995 och han som då var ordförande var sosse men kunde köpa Proletären ibland. Numera är det ett öppnare klimat på jobbet och de flesta som jobbar fackligt idag är folk med vänsteråsikter.

• Hur är det fackliga arbetet idag?
– Vi blev tvingade att lägga ner vår klubb. I Kommunal är det sektionen som avgör om det ska finnas någon klubb. Argumentet uppifrån var att vi inte ska sitta på möten, utan vara ute bland medlemmarna.

– Givetvis försökte vi stoppa nedläggningen av klubben. Ingen som jobbar facklig här gör det på heltid. Vi är ute bland medlemmarna hela tiden. Men sektionsstyrelsen bestämde och vi tvingades lägga ner klubben.

Nog har det påverkat den fackliga aktiviteten att de flesta möten är förlagda till Borås dit det tar en dryg halvtimme med bil ena vägen. Sektionen är stor och omfattar alla Kommunals medlemmar på Alingsås lasarett, Tvätten i Alingsås, Borås lasarett, Skene lasarett och primärvården i dessa kommuner.

På möten i Borås kan det vara 75 personer. Någon gång har det hållits möte i Alingsås, men då kommer nästan inga boråsare. Sektionsmöten hålls tre gånger om året.

– Förr hade vi medlemsmöten vid skiftbytena på Tvätteriet. Folk brukade stämpla ut och flexa någon timme för att vara med på mötet. Vi hade alltid minst 25-30 personer och mycket bra diskussioner. Nu är det dött. Kanske är det tio härifrån som åker med till Borås.

– Inte känns det som att Kommunal är någon kamporganisation.

Men visst går det att påverka i det lilla. Som i kampen för riktiga skyddsskor där Ingela Eriksson Thelin har varit pådrivande.

– Arbetsgivaren har lagt tak på 1200 kronor för vad skyddsskor får kosta. Många kvinnor har svårt att hitta bekväma skor till det priset. Inte ska man betala för att jobba på en avdelning där det krävs skyddsskor.

– Vi lade begäran om åtgärd enligt arbetsmiljölagen 6.6 A. Då kommer arbets-miljöverket och de gav direktiv enligt vår begäran. Det var en seger över landstinget.

Men samhällsutvecklingen i övrigt är Ingela Eriksson Thelin rejält upprörd över.

– Ta mamma som exempel. Hon fick stroke och åkte sedan in och ut från lasarettet till korttidsboenden flera gånger. Under tre månader innan hon dog hann de aldrig komma igång med någon träning och inga planeringsmöten hanns med.
– Jag tänker på vilken skillnad mot när mamma jobbade som hemsamarit. Hon var flera timmar hos de gamla, lagade mat städade, satt och pratade.

• Ser du någon väg till förändring?
– Om jag lyssnar på mina arbetskamrater så vill de ha bort borgarna. Men vad hjälper det? Först skulle sossarna ta bort jobbskatteavdraget, men nu kan de inte det, säger Löfven.
– Vi måste finna förändringen bortom riksdagen. Det är med det målet jag fortfarande arbetar politiskt.