Gästkrönika: Allradomen avslöjar våra osynliga makthavare

De åtalade i Allrahärvan friades på alla punkter. Det är nämligen inte olagligt att göra ett dåligt jobb och belöna sig själv och sina kompisar rikligt ur en pengamängd man är satt att förvalta. Skulle det vara olagligt så skulle stora delar av bank- och finanssektorn utgöras av kriminella! Men de lagar som omgärdar åtalspunkterna (mutbrott, grov trolöshet mot huvudman) går inte att applicera. De är inte skrivna för det. Varför?

Två saker är felaktiga i medieberättelsen. Dels att tvisten gällde staten mot kapitalet. Dels att finansmarknaden är oreglerad, en slags naturkraft, en skenande häst som statliga myndigheter när som helst nu ska lyckas fånga in.

Det som Allraåtalet exemplifierar är i själva verket två nivåer i staten, där den ena dominerar över den andra. Till den högre nivån hör den oberoende Riksbanken, den från riksbanken avknoppade Finansinspektionen, samt de toppstyrda partimaskinerna som inte längre lever av gräsrötternas medlemsavgifter utan säkrat sin fortsatta existens genom att besluta om stora statsbidrag till sig själva.

Så sålde också en medlem av den politiska eliten sitt ansikte till Allra, för en miljon kronor om året. Att det var just vad han gjorde erkände han på sätt och vis själv genom att – sant eller osant – hävda att han inte hade någon som helst insyn i verksamheten när det började skrivas. Detta är den högre nivån av staten.

Så har vi statens lägre nivå. Där återfinns förutom ekobrottsmyndigheten och pensionsverket även Sveriges riksdag, i skolböcker den instans som har till uppgift att stifta de lagar som styr Sverige. I teorin skulle en riksdagsman motionera om nya lagar som skulle kunna gå att tillämpa på Allra. Chansen att partimaskinerna skulle ställa sig bakom detta är emellertid inte stor och sedan väntar partipiskan.

Den högre nivåns dominans över den lägre kommer i rättegången till uttryck med stor konkretion. Det utslagsgivande var nämligen de expertutlåtanden som skulle avgöra om styrelsens ersättningar var skäliga eller oskäliga. Dessa utlåtanden, från amerikanska affärsjurister, ansåg att styrelsens ersättning var måttfull.

Det sägs ofta att marknaden över alla marknader – finansmarknaden, saknar regler. Det stämmer inte. Det finns fullt av regler som formuleras och verkställs av dessa affärsjurister och deras internationella skiljedomstolar. Men inget av detta lyder under offentlighetsprincipen. Finansmarknaden är, som det heter, självreglerande.

Tack vare oberoende kontrollorgan som Riksbanken och Finansinspektionen så har finansmarknaden ett utmärkt brohuvud rätt in i statens högre funktioner. Visste ni att Riksbanken håller en valutareserv på 500 miljarder enbart för att kunna lösa ut Nordea vid en finanskris?

I den finansialiserade staten finns ingen maktdelningsprincip. Finansmarknaden är vår tids verkliga, rättsetablerande suverän. Och i Leviathans huvud sitter dessa affärsjurister – våra osynligaste makthavare. De är inte politiker men utövar politikernas makt. Inte paramilitära – men parapolitiska!