Den krisande kapitalismen – Del 5 av 7 Fåfänga förhoppningar på ”kvantitativa lättnader”

Finanskrisen som inleddes hösten 2007 innebar kulmen på en period av svårigheter för den kapitalistiska ekonomin. Under flera år hade kapitalackumulationen varit trög, till följd av låga investeringar på grund av låg profitkvot. Kapitalisterna försökte kompensera sig genom att höja priserna, vilket försvårade försäljningen. 

Kapitalisterna löste det genom att sälja på kredit. Många som inte borde ha fått kredit, som alltså inte kunde betala av sina lån, fick också låna. De inställda skuldåterbetalningarna ledde till det som kommit att kallas ”den stora recessionen”, när krisen från bankerna spred sig. Tusentals företag gick under, och miljontals människor blev arbetslösa. 

Den enda lösning som rymdes inom kapitalismen var mer av samma medicin, mer krediter, men nu i en helt annan omfattning, nämligen kvantitativa lättnader, på engelska quantitative easing, förkortat QE.

Syftet är att höja den samlade efterfrågan i ekonomin, för det är det som de borgerliga ekonomerna och beslutsfattarna ser som det grundläggande problemet: otillräcklig efterfrågan. Och metoden för att göra det är att sänka räntorna och öka krediterna.

Så här går det till: Centralbankerna (i Sverige Riksbanken) skapar nya pengar, som de använder till att köpa obligationer från banker och andra företag, pensionsstiftelser och enskilda. Syftet är dels att förse säljarna med pengar, dels att höja priset på obligationerna, vilket innebär sänkta räntor (se förklarande ruta härintill).

Genom att staten ökar efterfrågan på obligationer kommer priset på dem att stiga, och alltså räntan att sjunka. Meningen är också att de som säljer sina obligationer ska få pengar att köpa andra tillgångar för, helst investera i produktion. Banker som säljer obligationer till centralbanken får ett ”överskott” av pengar, och förhoppningen är att dessa pengar skall lånas ut till såväl företagsinvesteringar som till hushållens inköp. 

Hur har det då gått efter drygt tio år med QE?

USA:s centralbank, Federal Reserve, gav ut fyra biljoner dollar åren 2009-2014. Och sedan har det bara fortsatt. Centralbankerna i USA, Japan, Storbritannien och EU (euroområdet) gav enligt tankesmedjan Atlantic Council tillsammans ut 24 biljoner dollar åren 2014-2020. Det motsvarar cirka 215 biljoner svenska kronor, eller över 40 gånger det samlade värdet av all produktion under ett år (BNP) i Sverige.

Sveriges riksbank uppger sitt QE-program till 700 miljarder kronor till och med 2021. Dessa enorma penningtillskott har haft stor effekt på tillgångsvärden, främst fastigheter och aktier. Aktiekurserna har rakat i höjden, då pengar från obligationsförsäljningarna har använts till inköp av aktier, och den ökade efterfrågan på aktier har fått kurserna att stiga. Aktierna på Stockholmsbörsen (OMX) har hittills i år stigit med 17 procent. Trots pandemin!

Men under hela det decennium som QE har tillämpats har ekonomin i de kapitalistiska länderna gått trögt. Trots de enorma penningstimulanserna och noll- eller till och med minusräntor, och en motsvarande kredit/skulduppgång i de flesta kapitalistiska länderna, vill produktionstillväxten inte ta fart. 

Risken för en upprepning av 1970-talets stagflation – som var en följd av keynesiansk efterfrågestimulans – är stor. Å andra sidan är skuldsättningen i  dag mycket större, varför det finns en uppenbar risk för en så kallad debt deflation – skuld-deflation, fallande priser på grund av att de som skall köpa är överskuldsatta och inte kan köpa. Och då knackar en ny 30-talsdepression på dörren. 

QE presenterades som en tillfällig, akut åtgärd i en kris. I stället har det blivit ett permanent inslag i kapitalismen. Kapitalismen kräver fler och fler sådana stimulanser, och de blir alltmer verkningslösa. Vad QE kan åstadkomma är att tillfälligt skjuta upp den djupa krisen/depressionen. 

(Ruta)

Obligationer, räntor och ”marknaden”

En obligation är en skuldsedel. När en stat, kommun eller ibland ett företag vill låna pengar med hög säkerhet för långivaren ger man ut – säljer – en obligation. En obligation löper på till exempel tio år, varefter den köps tillbaka av den som givit ut den och då för det belopp som den först såldes för.

Den som köper obligationen – långivaren – får under tiden en årlig utdelning, ett belopp som fastställs vid utgivningen av obligationen, som alltså är räntan på lånet. Om en obligation av utgivaren säljs för 100 kronor och utdelningen är 10 kronor om året är räntan 10 procent.

Obligationer köps och säljs på en andrahandsmarknad, där priset kan antingen stiga eller sjunka, och detta påverkar räntan. Om obligationen för 100 kronor senare säljs för 50 kronor kommer räntan på den att stiga till 20 procent: 10 kronor av 50 kronor = 20 procent. Skulle obligationen i stället stiga i pris till 200 kronor, så kommer räntan på den att sjunka till 5 procent: 10 kronor av 200 kronor = 5 procent.

Obligationerna köps och säljs på en marknad där priserna går upp och ner, vilket alltså förändrar räntan. Det är framför allt den marknaden som åsyftas när det rapporteras att ”marknaden” reagerade si eller så på en händelse eller ett politiskt beslut. Om räntan på obligationer sjunker kan andra placeringar, till exempel investeringar i ett företag, bli mer attraktiva för kapitalisterna. Det är den fåfänga förhoppningen med QE.