Den krisande kapitalismen – Del 4 av 7 ”Intressentkapitalism” – verklig förändring eller PR-trick?

Det råder oro inom borgerligheten: växande sociala och ekonomiska klyftor, klimathot och oförmåga att hantera coronaepidemin. Borgerligheten fruktar vad de kallar ”populistiska” rörelser och partier. Det vill säga, att alltfler ifrågasätter den kapitalistiska samhällsordningen. En av dem som oroar sig  är Klaus Schwab, grundare och ordförande för World Economic Forum.

Detta ”världsekonomiska forum” samlar en gång om året den absoluta gräddan av ekonomiska och politiska beslutsfattare i Davos i Schweiz. Där diskuteras borgerlighetens  – och kapitalismens – gemensamma problem. Vad som sägs och vad som beslutas är hemligt, men inför det senaste mötet hade ordföranden Klaus Schwab formulerat ett öppet manifest.  Hotet från ”populistiska” protester, till exempel de gula västarna i Frankrike och ”Greta Thunberg-effekten” kräver åtgärder.

I stället för att ha inriktningen på maximalt aktieägarvärde, sade Schwab, skall företag, särskilt storföretag (”big business”), styras av principen om intressentkapitalism (stakeholder capitalism). Varje företag skall tillfredsställa inte bara aktieägarna utan alla ”intressenter”:   anställda, kunder, miljön och samhället i stort.

Tanken är inte ny. Redan under 1930-talets depression, då kapitalismen verkligen ifrågasattes, formulerades sådana förslag, bland annat i en bok med titeln The Modern Corporation and Private Property (Det moderna företaget och privategendomen) av Adolf Berle och Gardiner Means.

Andra världskriget innebar ett fortsatt uppsving för socialismens attraktionskraft, vilket tvingade borgerligheten efter kriget till eftergifter för att rädda det kapitalistiska systemet. I många länder förbättrades reallönerna för arbetarna, socialförsäkringar infördes liksom högre pensioner med mera.

Detta kunde kapitalisterna stå ut med – då. Tack vare kriget rådde högkonjunktur, vilket betydde, att profitkvoten var så pass hög att kapitalisterna gärna investerade, och de fick avsättning för produktionen. Den keynesianska efterfrågepolitiken tycktes fungera.

Fram till början av 1970-talet vill säga.

Då blev det problem i ekonomin. Profitkvoten sjönk, varför kapitalisterna minskade investeringarna och sökte profitmöjligheter i till exempel finansiell spekulation (utlåning, handel med valutor, fastigheter, aktier och andra värdepapper).

Minskade investeringar innebar stagnation i produktionen, ökad arbetslöshet, samtidigt som de keynesianska efterfrågestimulanserna gjorde det möjligt för kapitalisterna att höja priserna för att söka bättra på profitkvoten. Detta ledde till stagflation, stagnation och inflation samtidigt, två tillstånd som fram till dess ansetts utesluta varandra.

Eftersom denna form av mer samhällsansvarig (”intressent”-) kapitalism nu inte längre fungerade, låg fältet öppet för det vi i dag kallar nyliberalism. Istället för en efterfrågestyrd, ”social” kapitalism, måste den kapitalistiska ekonomin utgå från kapitalisternas  intresse och behov. Om bara deras intressen tillfredsställdes, så skulle de investera, produktionen skulle växa och arbetslösheten minska.

Dock till att börja med: för att aktieägarna skulle få mer, måste vinsterna öka, vilket krävde bland annat sänkta löner, vilket skulle framtvingas genom ökad arbetslöshet, vilket i sin tur skulle fixas genom sämre efterfrågan – alltså en anti-keynesiansk politik.

Den förmodligen mest kände ideologen för detta var Milton Friedman, professor i nationalekonomi vid universitetet i Chicago, USA. I september 1970 skrev han i New York Times:

”Ett företags samhällsansvar är att öka sina vinster…företagsledare som talar på detta sätt [om samhällsansvar, arbetslöshet osv / BK] är bara aningslösa nickedockor för de intellektuella krafter som de senaste decennierna har underminerat grunden för ett fritt samhälle.” (Artikeln finns på nätet i New York Times webbarkiv: ”A Friedman doctrine – The Social Responsibility Of Business Is to Increase Its Profits”)

Detta väckte sådant bifall i borgerligheten att Kungliga Vetenskapsakademin några år senare, 1976, tilldelade honom ”Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne”. (Det är inget nobelpris, även om det ibland kallas så.) Tio miljoner kronor! Detta var tre år efter den av honom inspirerade fascistkuppen i Chile. (Friedman kallade diktaturens politik för ”det chilenska undret”.)

Uppmuntrade av bland annat den Kungliga Vetenskapsakademin i Sverige har kapitalisterna under de fem senaste decennierna skyfflat aktieutdelningar och bonusar över sig själva. Och det har skett på bekostnad av anställda, kunder, miljön och samhället i stort.

De ekonomiska klyftorna är nu enorma, och det skrämmer bland annat Klaus Schwab. Det kan leda till – och har lett till – protester. Därför måste kapitalisterna visa upp en mer samhällstillvänd sida. Han vill byta ledstjärnan Maximum Shareholder Value – maximalt aktieägarvärde – mot Maximum Stakeholder Value – maximalt intressentvärde.

Så kommer det dock inte att bli.

Milton Friedman tilldelades ”Nobelpriset” i ekonomi 1976.

Kapitalismen bygger på ackumulation genom profit, maximal profit. Det är matematiskt omöjligt att maximera två syften i samma verksamhet. Så i valet mellan att maximera profiten/aktieägarvärdet eller intressentvärdet så tvingar den kapitalistiska logiken dem att satsa på profiten. Annars pratar vi om något annat än kapitalism – och det är ju det Klaus Schwab inte vill göra.

Forbes, den stora affärstidningen och nyhetssajten i USA, skriver följaktligen: ”Det attraktiva med att ha intressentkapitalism som en uttalad policy utåt är att det inte tvingar storföretagen (”big business”) att göra något särskilt. De kan fortsätta att ösa pengar över aktieägare och direktörer och samtidigt uppvisa en fasad av varm känsla för samhället och en mönstergill, osjälvisk medmänsklighet.”