Gula fackföreningar – snart verklighet i Sverige?

Den 19 juni var det ett år sedan riksdagen beslutade att begränsa strejkrätten. Redan då varnade många för att så kallade gula fackföreningar, som främst fungerar som försäkringskassefack, kan växa och bli riksomfattande.

I Danmark samlar gula fackförbund runt 10 procent av löntagarna. En som stöter på sådana fack är Jakob Mathiassen, fackligt aktiv betongarbetare och författare till boken Betong.

Kan du börja med att berätta om de gula fackföreningarnas bakgrund och hur de växt?

– Danmarks äldsta gula fackförbund, Kristelig Fagforening, grundades 1931 som en opolitisk förening, i motsättning till de röda fackföreningarna som var anknytna till socialdemokratin. Idag är de viktigaste Business Danmark, Det Faglige Hus, Ase och den kristna fackföreningen som idag heter Krifa. De gula facken var betydelselösa innan den danska arbetarrörelsens tillbakagång påbörjades på 90-talet. 1985 organiserade de en halv procent av löntagarna mot 9,5 procent 2015. Under samma period har de traditionella fackföreningarna tappat från 69,3 till 58,2 procent.

Vad skiljer dem från vanliga fack?

 – De gula facken fungerar inte som riktiga fackföreningar. Medlemmarna har inte möjlighet att strejka för bättre villkor, och facket tar inte initiativ till stridsåtgärder för att få ett avtal. Därför har de nästan inga avtal med arbetsgivarna.

– De gula är opolitiska och intresserar sig inte för vad som händer i samhället. De går inte heller ut på arbetsplatserna för att hitta och lösa medlemmarnas problem. De anstränger sig bara för de medlemmar som tar sig till kontoret. Ändå har tiotusentals arbetare valt att byta till de gula under de senaste årtiondena.

Vad beror det på?

– Såvitt jag kan se beror det på två saker: För det första så kan de gula fackföreningarna ge arbetare en förhållandevis god personlig service till ett mycket lägre pris än den röda facken. De kan nämligen ta sig an rättsfall som har sin grund i den röda fackens avtal. Medlemmarna i de gula facken får samma förmåner som de röda facken har säkrat sina medlemmar, eftersom alla avtal är kollektiva. De gula fackens utgifter är naturligtvis mycket lägre efter de inte gör så mycket och heller inte utkämpar kostsamma strider med motsträviga arbetsgivare.

– För det andra, och det är kanske viktigast, så har många arbetare tappat tron på de röda facken och på föreningarnas demokrati. Min erfarenhet från arbetsplatserna är att nästan ingen tror att det är möjligt att påverka sitt fackförbund på demokratisk väg. Jag måste också erkänna att det är rätt svårt, även för väldigt aktiva medlemmar. På grund av det känner många missnöjda arbetare att den enda möjligheten är att rösta med fötterna, och gå över till de gula. Det har självfallet varit en katastrof för de röda fackföreningarna och för arbetarklassens sammanhållning.

Om du träffar en arbetskamrat som överväger att gå ur ditt fack och gå med i ett av de gula facken. Vad säger du då?

– Det beror mycket på kollegan. De flesta arbetskamrater väljer ett gult fack på grund av priset och att de inte kan se så stor skillnad. Då berättar jag om alla konflikter vi tar i det röda facket, om kampen mot utländska svindlarfirmor, om kampen för ordentliga villkor för de arbetslösa och så vidare. Det är också många som blir sura på de röda partierna och då är sura över att facket stödjer den röda sidan. I sådana fall berättar jag om alla miljoner som arbetsgivarna skickar till de borgerliga partierna.

– För att sammanfatta: det lönar sig inte att bli arg och brusa upp. Inte i de dåligt organiserade branscherna, som till exempel betongbranschen där jag själv jobbar. Man får ta folk åsikter på allvar och först och främst lyssna på dem.

Intervjun är en något omarbetad version av en artikel som publicerades på Förbundet Arbetarsolidaritets webbsida i maj 2019.