Krönika: Hedra Utøyas offer genom kamp mot det som göder rasismen
Marit Kalleson från Kommunistiska Partiets partistyrelse befann sig i Oslo när Anders Behring Breivik påbörjade sitt fruktansvärda terrordåd, några hundra meter från bomben i regeringskvarteret.
Först syntes rökmolnet. Sedan kändes tryckvågen, smällen hördes och sotflagor yrde ner från luften. Den enda tanke som gick att tänka var att det här är fel.
Jag befann mig på en gata några hundra meter från regeringskvarteret i Oslo på eftermiddagen den 22 juli 2011.
Människor kom springande nedför gatan. Snart spreds att något hänt i regeringskvarteret, men ingen visste vad. Människor pratade med varandra, rådde varann att ta sig därifrån, att ta sig hem medan kollektivtrafiken ännu fungerade. Försökte hjälpa och bry sig om varandra, som man gör när något fasansfullt hänt.
Vi tog oss till lägenheten där vi skulle bo. Det enda vi förmådde göra var att titta på tv som sände nyheter hela natten. En bomb hade sprängts i regeringskvarteret. Flera döda. När sedan nyheten följde om massakern på Utøya var det alltför brutalt för att ta in. Hur? Vem? Varför?
Snabbt spreds uppgifter om att attentatsmannen var invandrad muslim och att det som hänt var en reaktion på Norges invandringspolitik. Experter dök upp som kunde förklara detta.
Senare kom bekräftade uppgifter om att massmördaren hette Anders Behring Breivik och var infödd norrman. Blev reaktionerna annorlunda på grund av det? Om det varit en invandrad muslim som utfört dådet, hade politikerna då tagit tillfället i akt och agerat mot invandring i allmänhet och muslimer i synnerhet?
Många tänkte att det var ”tur” att det var en av ”de egna”. För annars skulle invandrare återigen få skulden för allt negativt som sker i samhället. Främlingsfientlighet och islamofobi skulle frodas. Nu var det en högerextremist som utfört dådet, vad blev då samhällets reaktion? Vad hände med kraftsamlingen mot högerextremismen och dess grunder?
Tragedin att så många unga människor kallblodigt mördats är fortfarande lika stor och känslosam. Men de överlevande, de anhöriga, de engagerade människorna runtom, vet att de onda i samhället, de mörka krafterna, aldrig får ta över.
Goda krafter växte ur dådet. Det är det mänskliga som måste vinna. Trots att så många fått offra så mycket och såren blivit så djupa.
Hur kan vi lära oss av Utøya för att inte ge grogrund för fanatiska mörkerkrafter som likt Breivik kan attackera ett samhälle? Ingen enstaka av oss kan garantera att det inte händer. Men var och en av oss kan gå samman och reagera mot hur samhället bryts sönder av privatiseringar och nedskärningar, sådant som göder rasismen.
Vi kan kämpa mot försämringar inom skola och barnomsorg, inom socialvård och psykiatrisk vård. Varhelst det nyliberala trynet dyker upp och vill avveckla det gemensamma, det solidariska till förmån för den enskildes rätt att bli sin egen lyckas entreprenör, behövs det motkrafter.
Det blir något annat än när Stefan Löfven allvarsamt hedrar offren på Utøya och betonar samhörigheten med det norska Arbetarpartiet och dess ungdomsförbund, samtidigt som han med en talande tystnad tiger om sitt och sitt partis ansvar för högerutvecklingen i samhället.
Breivik mördade utifrån fascistisk inspiration och övertygelse. Det borde inte få finnas varken utrymme eller grogrund för fascistiska illdåd eller hatmanifest. Fascismen är kriminell.