Vilka är de verkliga krigsivrarna i Aleppo?

Barbari. Krigsförbrytelser. Bombterror utan motstycke.

Fördömandena av den pågående syrisk-ryska offensiven i Aleppo är kraftfulla. Den syriska regeringssidan och Ryssland framställs som blodtörstande krigsivrare som medvetet siktar in sig på civila mål. Den syriska ”oppositionen” och dess uppbackare från Nato och Gulfstaterna utmålas istället som värnare av människoliv och förespråkare av en fredslösning.

Så beskrivs läget i Syrien av svensk och övrig västmedia. Kriget framstår närmast som kamp mellan onda och goda.

Men det finns röster i väst som går emot den annars samstämmiga mediekören.

”Bevakningen av kriget i Syrien kommer att bli ihågkommen som en av de mest skamliga episoderna i den amerikanska pressens historia. Rapporteringen om blodbadet i den antika staden Aleppo är det senaste exemplet på varför.”

Så skrev författaren och utrikeskorrespondenten Stephen Kinzer i USA-tidningen The Boston Globe i februari i år. Artikeln publicerades samtidigt som västmedia kraftfullt fördömde den då inledda syrisk-ryska offensiven i norra Syrien.

Stephen Kinzer höll inte med. Han menade att offensiven gav hopp åt Aleppoborna. I artikeln konstaterade Kinzer att amerikanerna är fullständigt vilseledda om verkligheten i Syrien. Orsaken är att medierna bara återger Pentagons och Vita husets världsbild och blundar för att ”oppositionsområdena” i Aleppo styrs av folkförtryckare och plundrare i al-Qaida.

Kinzers beskrivning stämmer väl överens med vittnesmålen från de syriska invånare som Proletären intervjuat under konfliktåren. Från första stund har det varit tydligt att dessa syrier i de regeringskontrollerade delarna av landet, där den överväldigande majoriteten av folket lever, inte är överens med den bild som sprids i väst.

När vi i maj i år gjorde en telefonintervju med en läkare i det regeringskontrollerade västra Aleppo tackade han för att någon i väst ville prata med dem.

”Vi som lever i den regeringskontrollerade delen av Aleppo får aldrig framföra vår bild av vad som händer. Vi har levt under terroristernas beskjutning i snart fyra år”, sade läkaren Tony Sayegh.

I de regeringskontrollerade delarna bor 80-90 procent av stadens invånare. Tony Sayeghs vittnesmål om hur dessa Aleppobor dag efter dag, år efter år, beskjutits av raketer, granater och gastuber från ”oppositionsområdena” är en avgörande förklaring till varför Syriens regering och Ryssland ser det som nödvändigt att ta kontroll över hela staden.

Dödandet och förstörelsen av Aleppo inleddes när de östra delarna invaderades av väpnade grupper sommaren 2012. Så länge dessa syriska och utländska extremistkrigare har delar av staden i sitt grepp så kommer terrorn mot Aleppos folkmajoritet att fortsätta och freden vara omöjlig.

Faktum är att de väpnade grupperna i Aleppo spelade en avgörande roll i att skjuta vapenvilan i sank. Till skillnad från Syriens regering accepterade de aldrig den plan som USA och Ryssland enats om.

Att det är så sägs öppet i ”oppositionens” egna medier. Engelskspråkiga On the Ground News, som stödjer det väpnade upproret, intervjuade nyligen Mulham Agedy, befälhavare för Fria syriska armén (FSA) i östra Aleppo.

På frågan om hur han ser på USA:s och Rysslands krav att FSA måste bryta samarbetet med al-Qaidas gren i Syrien, som går under namnet Jabhat al-Nusra eller Jabhat Fatah al-Sham, svarade Mulham Agedy:

”Vi avvisar fullständigt kravet och alla fraktioner har klargjort detta.”

Fria syriska armén ser nämligen al-Qaida som en allierad i kampen mot Assad.

I ett annat inslag från OGN, gjort några dagar innan vapenvilan bröt samman, intervjuas människor i östra Aleppo som deltar i en demonstration. I tåget syns ett hundratal män och barn och de svarta fanor som används av al-Qaida.

Men demonstranterna vädjade inte om mat och mediciner till områdets lidande befolkning. Nej, de protesterade högljutt mot FN:s planerade hjälpsändningar och mot vapenvilan.

”Vi har inte gjort revolution för att få lite bistånd, FN konspirerar mot revolutionen”, förklarade en man i militärkläder.

Det ska sägas att dessa gruppers vägran att bryta med al-Qaida och vägran att acceptera vapenvilan betyder att USA antingen medvetet brutit överenskommelsen med Ryssland eller saknar kontroll över de grupper man byggt upp genom vapenleveranser och militär träning.

Enligt avtalet var det USA:s uppgift att se till att separera de ”moderata” grupperna från terroristerna. När det var gjort skulle Ryssland och den USA-ledda alliansens göra gemensam sak mot både
al-Qaida och IS.

Vad USA istället gjorde var att under pågående vapenvila bomba ihjäl 62 syriska armésoldater i östra Syrien.

Den aktuella offensiven i Aleppo från Syrien och Ryssland handlar inte om ondska eller blodtörst. Den handlar inte att massakrera civila, även om civila offer blir den tragiska följden när strider förs och bomber fälls i tätbefolkade områden.

Det gäller för övrigt inte bara syriska och ryska bomber , utan också när amerikanska, franska eller danska plan släpper sina dödsbringande vapen över provinshuvudstaden Raqqa och andra IS-kontrollerade områden i Syrien.

Det bästa för Syrien och dess svårt plågade folk hade naturligtvis varit att vapenvilan förlängts och följts av seriösa politiska förhandlingar mellan Syriens regering och övriga syriska parter.

Proletären har stött varje fredsinitiativ som tagits sedan FN-medlaren Kofi Annan presenterade en första fredsplan våren 2012. Att vapnen tystnar är en förutsättning för att kunna gå vidare och genomföra demokratiska reformer utifrån det syriska folkets önskemål.

Men vad ska Syriens ledning göra när den väpnade ”oppositionen” förkastar vapenvila och en förhandlingslösning? Vad ska Assadregeringen och dess ryska allierade göra när ”oppositionen” vill fortsätta kriget för en religiös stat tillsammans med al-Qaidaterrorister?

Att ge upp och svika den breda majoritet av syrierna som förkastar extremisternas bakåtsträvande intoleranta våldsstyre är inte ett alternativ.

Men det är klart att vägen till fred i Syrien skulle bli betydligt kortare, och att många liv skulle kunna räddas, om Nato-länderna och Gulfstaterna en gång för alla avbröt stödet till de väpnade grupperna.