Ett klassorättvist avgiftssystem

Det system med vägavgifter som införs i Göteborg vid årsskiftet marknadsförs under benämningen trängselskatt. Argumentationen gick i början ut på att allt för många bilar körde i innerstaden och att man därför med en avgift skulle uppmuntra till andra färdvägar och framförallt till ett kollektivt resande i stadskärnan.

Men det system som nu införs är något annat. Vägtullarna är utplacerade så att det bland annat blir omöjligt att ta sig mellan Hisingen och fastlandet utan att betala. Det blir också omöjligt att köra på någon av de stora lederna och motorvägarna som passerar Göteborg utan att passera en vägtull.

Påståendet att avgifterna skulle minska trängseln blir därför allt svårare för dess anhängare att hålla fast vid. Från enstaka politiker har det faktiskt också talats klarspråk. ”Trängselskatten är enbart till för att finansiera [västsvenska] paketet. Vi har ingen trängsel att tala om i Göteborg”, säger Jan Hallberg (M) i Göteborgs-Posten 13 september.

Så låt oss här konstatera att syftet är att med avgifter på gamla vägar kunna finansiera bygget av nya, även om man i den officiella propagandan fortfarande talar om att ”minska biltrafikens negativa miljöeffekter”.

Att bekosta vägbyggen med avgifter är för Sverige något nytt. Hittills har bygget av infrastruktur alltid finansierats med pengar från statskassan, som i stor del kommer från inkomstbeskattning, där den som tjänar mer också betalar mer. Men med införandet av vägavgifter som finansieringsmodell tar man stora kliv bort från detta för att istället anamma ett helt annat upplägg.

Med avgifter som är lika stora i kronor och ören för alla, oavsett inkomst, blir också resultatet att den som är rik kan rycka på axlarna och fortsätta köra bil medan vanliga arbetare och de som redan lever på marginalerna får det ännu svårare att få vardagen och ekonomin att gå runt.

Många arbetare, även i storstäderna, behöver (tyvärr) fortfarande bil för att överhuvudtaget kunna ta sig till jobbet. I Göteborg kommer många av dessa nu att få betala närmare tusen kronor i månaden.

Ett accepterande av avgiftsfinansiering av vägar riskerar också att i förlängningen leda till en situation där vi inte längre har ett gemensamt finansierat vägnät, tillgängligt för alla, utan ett system där vägar och annan infrastruktur betalas av de som använder den.

Vidare är införandet av vägavgifter ett betydande steg mot ett privatiserat vägbygge och vägunderhåll där staten och politiker avsäger sig ansvar för att landet ska fungera. I andra länder finns system med privat drivna vägsträckor. Vi kan mycket väl få liknande system med ett lapptäcke av olika privata vägar där man tvingas betala olika avgifter och teckna abonnemangsavtal för att få köra.

Om människor i storstäderna ska behöva betala stora summor för att få köra på vägarna kommer naturligtvis också viljan att vara med och finansiera vägar och kollektivtrafik i glesbygd att minska. Varför ska vi betala för en bro i Norrland när vi redan betalar så mycket för våra egna vägar – det kan bli en fråga för högerpopulister att ta tag i.

Kanske bör man se avgiftsfinansiering av vägar som ett logiskt steg i den nyliberala agendan. För i grunden är det ingenting som skiljer ett system med privat finansiering av infrastruktur från ett system där skolor bara finansieras av dem som har barn och sjukvård bara av de som är sjuka.
Daniel Uppström